Recension

: Svälten
Svälten: Hungeråren som formade Sverige Magnus Västerbro
2018
Albert Bonniers förlag
9/10

Nödens år väl skildrade

Utgiven 2018
ISBN 9789100169701
Sidor 441

Om författaren

Magnus Västerbro (f. 1971) är en svensk författare och journalist. Han debuterade 2015 med 101 historiska händelser: en annorlunda världshistoria. Västerbro har även skrivit reportage för bl.a. Dagens Nyheter, Filter, och Allt om Historia.

Sök efter boken

Året 1867 drabbades Sverige av omfattande missväxt. Året som följde hände samma sak. Konsekvensen av två års missväxt skulle bli en omfattande svält. Tusentals – kanske i storleksordningen 25 000 människor – svalt ihjäl. Mångfalt fler drabbades av svälten men lyckades ändå överleva. I den här boken beskriver Magnus Västerbro händelseförloppet, och hur det kunde gå så illa så att Sverige drabbades av massvält. För det är inte på något vis självklart att missväxt behöver leda till svält. Det krävs också en rad mänskliga beslut som på olika vis påverkar händelseförloppet.

När missväxten började bli uppenbar försökte nämligen några av de drabbade gå till kungs, att uppmärksamma landets centrala myndigheter på att fara är å färde, och att be om hjälp. Men de centrala svenska myndigheterna brydde sig inledningsvis inte särskilt mycket. Missväxten drabbade främst några delar av landet långt från Stockholm, framförallt uppe i Norrland. Det var både svårt att få fram korrekt information om läget i landet, och lätt att blunda för den makthavare i huvudstaden som så ville.

Många myndighetspersoner både på lokal och nationell nivå hade dessutom inspirerats av den så kallade ”Manchester-liberalismen” som förespråkade att myndigheter ska ingripa så lite som möjligt på ”marknaden”, och i synnerhet förfäktade inställningen att man inte ska ägna sig åt att ge bidrag till de fattiga eftersom det bara uppmuntrar dem att förbli lata, eller – som det kanske skulle formuleras av samma andas barn i dagens läge – ”bidragsberoende”. Att det i detta fall handlade om missväxt orsakad av en naturkatastrof brydde man sig inte om. Att de allra flesta människor gjorde allt de kunde för att få tag på något arbete, vilket som helst, men att inga arbeten stod att få brydde man sig inte om. Arbetslinjen måste ändå upprätthållas. Privatpersoner blir därför inledningsvis en viktig räddare i nöden, och privata insamlingar får ihop många miljoner i dagens penningvärde som skall slussas till de svältande. När myndigheter och privata välgörare till slut börjar agera så var det dock i viss mån redan för sent – Bottenviken hade börjat frysa vilket gjorde det allt svårare att nå fram till de svältdrabbade. Först efter skörden 1869 så gick nödåren mot sitt slut.

Det är en välskriven bok som växlar mellan att skildra de svenska hungeråren och att dra paralleller till svält under andra tider och platser, för att resonera kring svält som fenomen. Västerbros skildring visar då inte minst på många paralleller till dagens samhälle. En sådan är den uppenbara parallellen i synen på hjälpbehövande som potentiellt bidragsberoende, som måste tvingas ut i arbete. Vi har på samma sätt enskilda öden, som en avliden liten flicka uppsköljd på en strand, som väcker många privatpersoners medlidande med de svältande.

En viktig tes i modern forskning, förespråkad inte minst av personer som Amartya Sen, är att svältkatastrofer inte har drabbat moderna demokratiska stater, utan bara odemokratiska stater där makthavarna inte har kunnat ställas till ansvar politiskt. I demokratier där det finns en fri media så är det nämligen politiskt omöjligt för makthavarna att förhålla sig helt likgiltig till en pågående hungersnöd, varför de blir tvungna att ingripa innan en fullskalig svältkatastrof bryter ut. Om den tesen stämmer så kanske vi inte behöver oroa oss för att en liknande katastrof skulle drabba vårt land, så länge demokratiska principer upprätthålls.

Men en minst lika oroväckande parallell mellan de svenska nödåren och modern tid finns i synen på flyktingar: när svälten började bita allt hårdare så försökte nämligen många människor ta sig till Norge i jakt på arbete och mat. Men de norska myndigheterna lät meddela svenska myndigheter att man inte hade möjlighet att hjälpa alla som flyr undan svälten. Likadant ser det ut i flera svenska städer: när många flydde svälten på landsbygden och försökte ta sig till storstäder som Stockholm så svarade myndigheterna där med att bara bistå den egna befolkningen. Utomsocknes hade ingen vidare hjälp att vänta, utan uppmanades återvända hem. På det sättet slänger den här boken in en brandfackla i debatten om flyktingar. Kanske hade många tusentals svenska människoliv då kunnat räddas om så många andra inte värnat sitt eget ”andrum” från alla dessa hjälpsökande flyktingar?

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2018-10-03 00:00 / Uppdaterad: 2018-10-01 20:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7500

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?