Min bekantskap med Thomas Tidholm började när mina barn var små i slutet av 1990-talet och vi läste hans och hans frus Anna-Claras böcker om Ture för våra telingar. Det fanns en nästan filosofisk dimension i framförallt Ture sitter och tittar som jag gillade starkt, vars text jag snart lärde mig utantill. Den kom väl till pass när vi var ute och åkte och min lilla son satt i sin bilbarnstol och grät. Jag vet inte om det var filosofin i den barnboken, språkets rytm eller min röst. För somnade därframme gjorde han tillslut.

Något tidigare hade jag läst Tidholms Jobb – blandade dikter 1966-1992 och fastnat för de varma nästan naiva ögon han verkade skriva lyrik med.

Därför är det med viss förväntan jag tar mig hans senaste diktsamling Rösterna från Avocadobergen och hoppas på den där naiva varma, nästan hoppfulla blicken igen. Nej, här uppenbaras något betydligt mörkare. Jag får för mig att det nästan är en dystopi han vill få växa fram mellan sidorna. Och Avocadobergen är inte något exotiskt berg långt borta som man gärna skulle vilja se utsikten ifrån, utan förorten till en större stad, inte helt olik säg Hallonbergen.

Är det Sverigedemokraternas idealsamhälle Thomas Tidholm oroar sig över, tänker jag. Han beskriver en grått liv i denna förort och sitt arbete på Invektor, ett anonymt multinationellt företag som inte tar särskilt mänskliga hänsyn alls.

Men visst glittrar det till och glimmar det till här och var, av den där finurligheten som trots allt är Tidholms kännemärke, åtminstone för mig. På sidan 20 hittar jag till exempel formuleringen ”Om ni sen är trötta på att vara här kan ni flytta till Papaja som ligger längre bort”. Jag vet inte vad ni tycker, men för mig får den norrbottniska orten Pajala genast något mer fruktbart och exotiskt över sig. Jag ler.

Fyra sidor senare tycker jag mig hitta en fabel för flyktingkrisen i några rader mot slutet i dikten ”Ser ut som gräset” – men jag måste säga att tredje kapitlet ”Vaktkåren” är bokens styrka. Här gör Thomas det som han är så bra på. Skriver om de små människorna. De udda existenserna, de lite vinddrivna individerna i Avocadobergen. Hör till exempel om Rosi (I just love it):

Rosi, en äldre kvinna
har ådragit sig upprepat missnöje
då hon ständigt går runt och retas och är oförskämd
mot andra, gärna sådana som hon inte känner
härmas, kallar dem fula namn och anmärker
på deras sätt att gå och röra sig

Dikten ”Motor” långt senare (på sidan 56) är också mycket lätt att ta till sig, om en lite vemodig ordlös vänskap. På sidan 88 kan man njuta av inledningsraderna ”Vid sidan av de nödlidande de efterblivna, de halta och lytta finns här i vårt distrikt människor som är förstörda”.

Visst det finns en svärta i den formuleringsglädjen, men det kanske är först i det lite skyddslösa leendet eller skrattet, vi som läsare faktiskt kan börja ta in, att alla våra uteliggare och tiggare också har ett existensberättigande?