Jag skriver den här recensionen en lördagkväll, drygt tre år efter Alan Kurdis död, att publiceras efter valet. Kanske är allt annorlunda när du läser det här. Kanske är allt ungefär som vanligt, dvs gradvis annorlunda än tidigare. Kanske är ingenting någonsin speciellt nytt.

Flyktingen är för det mesta ett objekt. Ett problem som måste lösas. Ett tal. En punkt bland kostnaderna. En punkt. Aldrig ett komma. Eftersom han inte längre kan tänkas bort, måste han förbli ett ting.

Ilija Trojanow flydde med sina föräldrar från kommunismens Bulgarien som barn. Flykting var han, flykting har han även som erkänd författare alltid i någon mån förblivit. (Илия Троянов borde väl enligt reglerna transkriberas Ilja Trojanov på svenska, men ironiskt nog har översättningens magi gjort att hans i hemlandet utländska namn blir tyskt utomlands.) Hans situation är inte densamma som de som flyr till Europa idag, men samtidigt så lik. Kanske är ingenting någonsin speciellt nytt.

Ingenting i flykten är flyktigt. Den kastar sig över livet och släpper aldrig mera taget om det.

I allt snack om flyktingar är det skrämmande dåligt med berättelser av dem. Det här både är och inte är det. Efter flykten är inte en självbiografi, heller inte vare sig en roman eller en diktsamling. I 2×99 twitterkorta kapitel – aforismer, ögonblicksbilder, minnen, egna och samplade versrader, tvåminuterspjäser, reflektioner – attackerar han Flykten från alla håll som tänkas kan. Det som kom före (som han själv knappt minns), själva rörelsen Bort som aldrig någonsin tillåts avslutas, anpassningen, omprogrammeringen, vägen som kan leda framåt eller bakåt. Alla självmotsägelser. Avståndet till ett ”hemland” som inte längre finns. Sjävsynen som alltid måste förhålla sig till andras förväntningar. De som varit där så länge att de bara då och då och halvt (halvt!) på skämt är jävla si eller så, till skillnad från de nyaste. Komplexiteten i att alltid vara något som måste definieras, förhållas till, försvaras eller förkastas, att vara mer eller mindre än. Att alltid ha ”hem” i både pluralis och nullus samtidigt.

Krav: att de ska anpassa sig och bli som vi, men inte så mycket att vi inte kan fortsätta se dem som Den Andre. Det ställer krav på oss att se oss själva. Gillar vi inte vad vi ser finns alltid de som gärna lär oss att det är OK att blunda.

Det fragmentariska, de snabba nedslagen från alla olika håll, ger ingen respit. Ingen möjlighet att ge ett samlat Ja men ändååå… Så många möjliga öden som passerar, anonymt men inte som en massa. Alla 198 miniessäer träffar inte prick, men tillräckligt många.

Förändring är rörelse. Migranten förkroppsligar rörelse. Han för in förändring i samhället.

Efter flykten mynnar mot slutet ut i ett mer riktat samtal, ett resonemang runt svårigheten och nödvändigheten i empati med varandra. Jag är lite tveksam till det, kanske hade den varit starkare om den lämnat oss i det där förvirrade mångintrycket. Den som lärt sig att vilja blunda kommer kanske ändå inte att läsa den här boken. Men det är deras förlust.

I förrgår hade du ett val. De goda nyheterna är att det inte var det sista val du får göra. Valet att ägna ett par timmar – en att läsa, minst det dubbla att fundera – över den här boken, till exempel. Jag är nöjd med mitt val där. Men valen andra än du behöver göra är också värda att se. Sannolikheten är ju ändå stor att du som läser detta är en av dem som faktiskt får välja vem de vill vara. Där finns en början. Kanske till något nytt, om nu sådant finns, eller åtminstone tillbaka till ett land som inte längre finns.