Det bästa med Underbara krångliga vänskap är att den överhuvudtaget finns. För, som konstateras på bokens baksida, vänskapen hamnar ofta i skymundan av romantiska relationer, karriärer och egentid. Det sämsta med Underbara krångliga vänskap är att det är en självhjälpsbok. Och självhjälpsböcker fokuserar ju per definition på vad läsaren själv kan göra åt sin situation, vilket tyvärr ofta leder till att sammanhang runt omkring ignoreras. Det senare är fallet med Underbara, krångliga vänskap också. Men låt oss ta det från början.

Journalisten Elin Liljero Eriksson har skrivit en underbar liten bok, till innehållet förvillande lik alla de böcker, tidningar, reportage och artiklar som avhandlar hur man hittar en romantisk partner och vårdar ett kärleksförhållande. Skillnaden är då att här är det vänskapen som står i centrum. Liljero Eriksson tar upp vikten av vänskapsrelationer, olika typer av vänskap, att reparera relationen efter ett gräl, hur man vet det är dags att göra slut och hur man hittar nya vänner. Till sin hjälp tar hon psykologer, samtalsterapeuter, en präst och andra kunniga. Insprängt mellan faktabitarna finns intervjuer med två eller flera personer som berättar om sin vänskap, vilka utmaningar de har mött och vad deras vänskap har betytt. I slutordet berättar Liljero Eriksson själv vad vänskap har betytt för henne under livets gång, en historia mycket lik min egen.

Att mitt i en kultur som hyllar den romantiska kärleken (den tvåsamma alltså, och helst mellan man och kvinna) få läsa om vänskap är ren njutning för ögonen. Tipsen i boken är ofta konkreta, och ur självhjälpssynvinkel säkerligen också bra även för de som intresserar sig för psykologi i allmänhet snarare än specifikt vänskapsrelationer. Ibland spårar det ur lite åt det pseudovetenskapliga hållet (nej, ilska och hat leder inte till sjukdom) och det hade faktiskt varit intressant med lite större bredd på personerna som intervjuas – men på det stora hela har den vetenskapliga sidan av mig inget att invända. Kanske har den också tystats över den oförställda glädjen över att äntligen få se vänskapen stå i centrum, hyllas, vara värd att vårda och kämpa för.

Boken hade dock vunnit på att inte enbart ha ett individperspektiv, inte bara fokusera på hur läsaren kan vårda vänskapsrelationer här och nu. Dagen efter att jag börjat läsa Underbara krångliga vänskap rapporterar nyheterna att hyresvärdar väljer bort sammanboende personer som ”bara” är vänner. För att få ett kontrakt ska man ha ett kärleksförhållande. Två vänner får inte heller adoptera barn tillsammans. Eller ens med lagens stöd lova varandra evig trohet. Ur ren samhällelig synvinkel diskrimineras alltså andra relationsformer än tvåsamma, monogama kärleksförhållanden.

Det hade varit intressant med ett resonemang om hur dessa förutsättningar påverkar vänskapsförhållanden, och förmågan att hålla liv i vänskapsrelationer. Om man har allt att vinna rent materiellt på att ingå i ett kärleksförhållande kanske det faktiskt är bättre att stanna hemma med partnern än att boka upp kvällar med bästa kompisen? Hur har man förresten sett på vänskap historiskt? Finns det några förklaringar till att det finns mallar för hur en kärleksrelation ska se ut, medan det samma saknas för vänskap?

Och visst, Underbara krångliga vänskap kanske inte är den typen utav bok. Men att inte sätta synen på vänskap i en kontext gör att något oundvikligen saknas bland alla välmenande råd.

En liten notering är att bland intervjuerna om vänskapsrelationer finns endast en enda man med, och intervjun handlar om hans vänskap med en kvinna. Förvisso är det trevligt att se kvinnor stå i centrum och kvinnlig vänskap hyllas – men det hade varit intressant att även få läsa om vad vänner kan betyda för män. Jag hoppas att förklaringen inte sitter i en variant på klassikern ”vi hittade ingen med rätt kompetens” – för nog måste det finnas män som har nära vänskapsrelationer?