Hillary Clinton fick omkring 3 miljoner fler röster än Donald Trump, men förlorade ändå det amerikanska presidentvalet 2016. I exempelvis Ungern har det regerande partiet förändrat röstsystemet till sin egen fördel, så att de kunnat behålla sin tvåtredjedelsmajoritet trots att de fått färre än hälften av rösterna.

Ändå pratar vi förvånansvärt lite om demokratins former, om hur den ser olika ut i olika länder, har sett olika ut i olika tider – och därmed också skulle kunna se annorlunda ut här och nu.

Vill man veta mer om det ska man verkligen läsa den belgiske historikern David van Reybrouks bok Emot allmänna val. Där ställer han våra moderna föreställningar om demokrati helt på huvudet genom att ifrågasätta varför just val och rösträtt alls skulle vara den självklara formen av demokrati.

Vänta, va ..? Eller hur?

I de antika styrelseskick som brukar kallas ”demokratins vagga” (sak samma hur få det var som faktiskt fick göra sig hörda i den) så var röstning bara en mindre del av förfarandet. Det dominerande sättet att utse representanter var istället lottning, vilket gällde även för ett antal italienska stadsstater. De beslutande församlingarna bestod av ett slumpvis sammansatt antal medborgare, inte av valda representanter.

Först efter de amerikanska och franska revolutionerna, när ”frihet, jämlikhet, broderskap” skulle institutionaliseras, började röstning få den verkliga särställning som den har idag, men det berodde inte alls på att det ansågs mest demokratiskt. Tvärtom. Någon sorts ”pöbelvälde” skulle absolut undvikas.

Sedan dess har rösträtten naturligtvis utvidgats betydligt genom inte minst arbetarrörelsens, kvinnorörelsens och medborgarrättsrörelsens kamp. Men tänk om det i grunden ändå är ett systemfel? Om den ”elektoral-representativa” demokratin faktiskt inte är det bästa systemet?

Van Reybrouck har onekligen samlat en rad argument för att så är fallet. Politikerföraktet som grasserar, missnöjespartierna som växer, det alltmer utbredda suktandet efter en stark ledare. Har demokratin som vi känner den kommit till vägs ände?

Jag är inte övertygad om att Van Reybrouck har rätt, men det spelar mig mindre roll. Det intressanta är att han diskuterar frågorna på ett spännande sätt, genom att öppna historiska dörrar som, åtminstone delvis, fallit i glömska. Och såklart borde vi hela tiden grubbla på hur samhället kan göras bättre och mer demokratiskt, vrida och vända på tillvarons möjligheter.

Visionen om ett politikerlöst (men medborgaraktivt) samhälle lär kunna kittla en hel del läsare, men det finns också ett antal invändningar jag skulle önska att författaren svarade på. Hur undviker man till exempel att roterande, lottade medborgarrepresentanter blir alltför beroende av tjänstemän och experter? Att de sinsemellan kommer att ha väldigt olika resurser? Vad är det som säger att risken för korruption skulle minska och inte istället öka med större rotation? Hur skulle man rent praktiskt avveckla professionella politiker och partier?

Låt mig avsluta med att lite lagom anspråkslöst pitcha detta som en programidé till SVT: lotta ut en medborgarpanel och ge dem, enligt Van Reybroucks modell, gott om diskussionstid, möjlighet att kalla in och fråga ut olika typer av experter om de vill, och ett uppdrag att lösa ett eller annat långsiktigt problem – klimatfrågan, kanske, eller varför inte demokratins framtid. Jag skulle mycket, mycket hellre lyssna på en sådan diskussion än att höra ännu en omgång kändisar prata ut om sina barndomstrauman.