Recension

: Jag går och lever
Jag går och lever Mirja Unge
2018
Norstedts
10/10

Fullständigt makalöst

Utgiven 2018
ISBN 9789113082226
Sidor 190

Om författaren

Fotograf: Leif Hansen

Mirja Unge är född 1973 och bodde som barn i Hälsingland, men flyttade senare med sin familj till Lund och sedan vidare till Järna. Idag bor Mirja Unge i Stockholm. 1998 gick hon ut den tvååriga författarkursen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. 1999 fick hon Katapultpriset för debutromanen Det var ur munnarna orden kom.

Sök efter boken

Vad är en riktigt bra bok, kan man undra, inte minst efter att ha läst en. Senast jag var riktigt bokförälskad var när jag blev kär i Paul Austers författarskap sommaren 2012. I snabb takt avverkade jag sex-sju böcker av hans penna, innan jag blev alldeles övermätt. Mitt inne i den där berusningen njöt jag av hans berättarskicklighet, hur han liksom lindade mig som läsare runt sitt finger, och jag bara ville ha mer av hans cigarilldoftande berättarröst. Före det får man nog gå tillbaka till början på 1990-talet då jag var helt såld på Mare Kandre, hennes intensiva och rätt mättade språk, och vilka brev det inspirerade mig att skriva till henne.

Det är precis då, med början hösten 1990, Mirja Unges bok Jag går och lever utspelar sig. Hela berättelsen har nämligen Saddam Husseins invasion av Kuwait som bakgrund. Det är en mycket skickligt skriven bok. Huvudpersonen, den 15-åriga Tove, bor tillsammans med sin 18-åriga storasyster hos pappa. Vi får följa Tove i hennes skolvardag, hur det är hemma och hur hon har det med sina kompisar under ett läsår. Det är själva ramen, kan man väl säga. Den ramen rymmer en fasansfull misär men också varma ljuspunkter.

Ljuspunkterna är till exempel lättnaden Tove känner i omklädningsrummet när hon får byta om tillsammans med sina tjejkompisar eller då hon får vara själv hemma hos sin bästa kompis Vera. För det är ingen reklampamflett för att vilja bli lärare, den här berättelsen. Tove och hennes kompisar ingår i en klass som fullständigt äter sina lärare, och det är pojkarna i kraft av att de är många som styr skräckväldet. Och det är inte bara lärarna som råkar illa ut. Jakob vet varje morgon han går till skolan att han ska få stryk av Sam, och de flesta tjejerna står helt försvarslösa inför killarnas händer, fingrar och ständiga tafsande. Torvald hinner till och med fullborda en våldtäkt mot Emma innan en av lektionerna ska börja och läraren kommer in.

Vad är det då som gör att man vill fortsätta läsa detta fullständigt becksvarta? Det är Mirja Unges sätt att berätta sin historia. Det är naket, osentimentalt och rakt. Det är något med hennes gestaltning, det är inget grävande i känslor, korta utsnitt bara. När Unge skildrar hur en person handlar i en given situation anar man bara känslorna därunder.

Det jag fastnar allra mest för i denna bok är hur Tove har det hemma. Hennes farsa framstår nästan som ett monster, där han bor i källaren och med alla sina sinnen kan vädra sina döttrars liv och leverne på övervåningen. Han fullständigt ångar av aggressiv otillräcklighet. Flera gånger i boken uttrycker Tove det som som ”allt jag säger, kan vändas emot mig”. Hon gör sitt bästa för att hålla sin far på avstånd, medan Toves storasyster gör sitt bästa för att dra ner henne i deras dy igen. Storasystern är lite Toves motsats, går hemma hela dagarna, har svårt att vara ensam och skulle nog i hemlighet vilja ha lite av Toves styrka. Med dessa förutsättningar på hemmaplan, väljer Tove att mer och mer leva sitt liv på andra platser än just hemma.

Det är många starka scener i boken, men det som sitter kvar är de rörande scenerna i slutet mot boken, då Tove kommer ner till sin farsa i källaren och får se vad han egentligen håller på med bland alla sina lådor. De börjar plocka i dem och pappan börjar framstå i en någon mer nyanserad dager. Genom att börja att sortera i sitt yttre, börjar han långsamt få ordning på sitt inre, om än inte helt och hållet. Är det för att hans yngsta dotter står där, som han får den styrkan?

Det finns också några varma scener mellan Tove och klasskamraten Ragnar (vars familj fullständigt ynglar av syskon) i början av boken, som gör den här boken till något av det bästa jag läst på mycket mycket länge.

Erik Stenkula

Publicerad: 2018-08-07 00:00 / Uppdaterad: 2018-08-05 19:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7441

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?