Recension

: The Surface Breaks
The Surface Breaks Louise O'Neill
2018
Scholastic
8/10

Det finns inga sjungande krabbor

Utgiven 2018
ISBN 9781407185538
Sidor 309
Språk engelska

Om författaren

Louise O’Neill (född 1985) arbetade som modejournalist i New York innan hon bestämde sig för att flytta hem till Irland och skriva skönlitteratur. Hon debuterade 2014 med YA-dystopin Only ever yours. 2015 kom Asking for it (på svenska 2016 som Hon bad om det).

Sök efter boken

Glöm Disney-filmen. Den lilla sjöjungfrun har aldrig varit någon gullig saga.

Det finns inga sjungande krabbor.

Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll i samma silver.

Det är en glädje som snart får ge plats för en slags konstruktiv (och på det sättet lika glad) ilska. När Louise O’Neill skriver sin version av HC Andersens saga gör hon det på ett sätt som synliggör sexismen inte bara i de tidigare versionerna (Disneys och Andersens må vara ordentligt olika; att kvinnan bara har existensberättigande som skönt objekt för män har de ju gemensamt), utan i vår kulturs hela värld av berättelser. Vilka futtiga, stympade, ensidiga roller som erbjudits!

Säkert kommer det tydliga feministiska budskapet att störa en del läsare, men det är svårt att tänka sig en saga som lånar sig bättre till det – eller för den delen en bättre författare till att gestalta den här berättelsen. O’Neill har lyft fram kvinnors möjligheter och plågsamma begränsningar i såväl den nutida våldtäktsromanen Hon bad om det som i framtidsdystopin Only Ever Yours, och hon gör det med en oerhört skarp blick.

I The Surface Breaks utvecklar hon både det faktum att sjöjungfrun (döpt till Gaia av sin mor, men omdöpt av fadern till Muirgen) verkar sakna en mamma, och vad en sjöhäxa kan tänkas vara. Från Andersen hämtar hon det fysiskt smärtsamma i att vara kvinna, från pärlorna som sys fast i hennes sjöjungfrustjärt, till hur sjöhäxan tar hennes röst genom att skära av hennes tunga (”Men don’t like women who talk too much, do they? Better to be silent.”) och den brutala, blodiga smärtan i vartenda steg hennes nya fötter tar på land. Att vara kvinna är fysiskt och smärtsamt, på så många sätt.

Det är inte konstigt att längta bort från en stenhård patriarks järnhänder. Det är så lätt att förlägga den där längtan till en ny man, att kalla det kärlek. Och det är lätt, så oerhört lätt, att bli besviken. Sviken.

Det vet varendaste sjöhäxa.

Ella Andrén

Publicerad: 2018-08-04 00:00 / Uppdaterad: 2018-08-03 23:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7438

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?