I maj 2015 får den ungerske författaren Péter Esterházy veta att han har cancer i bukspottkörteln som även har spridit sig till levern. Drygt ett år senare är han död. Bukspottkörteldagbok sätter punkt för ett säreget författarskap som sträcker sig över mer än 40 år.

Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”