Jag har varit så många olika människor, spelat så många olika roller i mitt liv. Jag är inte en människa. Jag är en hel folksamling i en kropp.

Mannen med de olika identiteterna förflyttar sig från en kontinent till en annan. Ännu en gång är det dags att gå in i en ny roll på en ny plats. Men hans entusiasm inför detta är svag – han är ju ändå 437 år gammal.

Tom – så som han kallar sig i berättelsens nutid – har en åkomma som gör att han åldras långsammare än andra människor. Förhållandet är 1:15. Åkomman inträder någon gång i puberteten för individer som drabbas. När Tom är i tonåren förstår hans mamma att något skiljer honom från andra. Han måste fly – helt ensam, eftersom mamman anklagas för häxeri.

Identitetsbyten sker med jämna mellanrum. Ena stunden är Tom musiker som spelar luta när Shakespeares teatersällskap uppträder. I nästa stund måste han bryta upp och försörja sig som smed. När hans ungdomliga yttre väcker grannarnas misstankar är det dags för nästa uppbrott.

På 1800-talet värvas han till Samfundet. Ledaren har kartlagt alla som är som romanens huvudperson och de får ett slags beskydd. I omvärlden utförs medicinska experiment vars syfte är att förlänga livet. Dessa experimentlaboratorier måste Samfundets medlemmar göra allt för att undkomma.

På sätt och vis lever Tom en drömtillvaro eftersom han får erövra nya kunskaper via de nya identiteterna på de olika boplatserna runtom i världen. Men det finns ett aber. Nämligen att rotlösheten äter sig inåt. Förälskelse och kärlek omöjliggörs.

Redan som ung man på 1600-talet upplevde Tom hur en annan person kunde få tiden att stanna och hur detta fyllde honom med en stark frihetskänsla. Han fann Rose, sin själsfrände, och de fick dottern Marion. Sorgen efter att ha förlorat dem båda ekar århundrade efter århundrade. Gnager gör också ovissheten kring frågan om Marion är likadan som Tom. Då skulle kanske deras vägar kunna korsas?

Historien vecklar ut sig i både dåtid och nutid. Jag gillar att författaren på ett allmänbildande sätt tar mig i handen till smala, leriga gatustumpar i ett elisabetanskt London. Det är också underhållande scener med en 437-årig lärare som bemödar sig att fungera normalt inför ett gäng genomskådande tonåringar. På nutidsplanet är det känslornas berg- och dalbana av annan karaktär. Tom både skyggar för och känner dragning till sin kollega i lärarrummet. Hon verkar känna igen honom och det oroar.

Filosofiska betraktelser över tidens gång är givna i handlingen. Liksom historiska händelser. Människoartens ständiga upprepningar av våld, krig och spridning av vidskepelse yttrar sig på flera tidsplan. Det är lätt att förstå svårigheterna med att värja sig för missmodet.
Som en kontrast till skildringarna av historiens mörkaste händelser belyser Haig även teman som samhörighet och konstens betydelse för människan. Essensen i exempelvis musiken formuleras så här:

Det var länge sedan jag hade njutit av musik. Så jag satt där och väntade mig ingenting, som alltid.
Efter de inledande trumpetstötarna fick violinerna och cellorna klara sig på egen hand, de skapade ett ljud som började litet och mjukt för att sedan öka till en symfonisk storm.
Och, ja, först hände ingenting. Men sedan, på något sätt tog den sig in.
Nej. Inte tog sig in. Det är fel sätt att uttrycka det på Musik tar sig inte in. Musik är redan inne. Musik frilägger bara vad som redan finns där, får dig att uppleva känslor som du inte nödvändigtvis visste fanns i dig. Musiken springer omkring och väcker dem. En sorts återfödelse.

Romanen skulle kunna ställas bredvid andra utvecklingsromaner i bokhyllan i och med det avslutande händelseförloppet. Huvudpersonen får relief av sina egna återberättade erfarenheter fast också av de insikter han gör kring gemenskap med andra människor. Men först och främst är Historieläraren ett varmt och ljust äventyr som kan rekommenderas ung som gammal.