Härom året plockade Anne B Ragde upp sin berättelse om släkten Neshov igen, och det som i nästan ett decennium varit en trilogi (Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar) blev en tetralogi – och så nu en pentalogi. Förra årets Det finns alltid förlåtelse följs alltså här upp med en femte roman, Det är min tur nu.

Vems tur? Torunn, det hemvändande vuxna barnbarnet, har tagit över gården Neshov, och dessutom börjat lära sig begravningsbranschen på sin farbror Margidos begravningsbyrå. Margido tycks äntligen ha kommit till ro, känner sig sedd och som en del i en familj, medan den man som Torunn kallar farfar, Tormod, har det bättre än någonsin på sitt ålderdomshem och inte vill sätta en fot på Neshov igen.

Lite på avstånd håller brödraskarans minsting Erlend på att ställa i ordning en flott villa i fashionabla Köpenhamnsförorten Klampenborg åt sig, Krumme, de tre barnen och deras båda mödrar. Han är lyrisk över det italienska klostergolv han har lyckats komma över, och det enda molnet på himlen är Krummes nya diet, med medföljande dåligt humör, efter hjärtattacken. Släkten i Norge har han inte hört från på länge.

Om Det finns alltid förlåtelse kändes lite som en uppstartssträcka, så är Ragde här helt tillbaka i sitt esse. Hon beskriver det vardagliga livets alla små glädjeämnen, lustigheter, smärtpunkter och problem. Inte minst har hon en fantastiskt fin blick på Tormods funderingar och tillvaro på ålderdomshemmet, på hur möten eller sinnesintryck framkallar minnen ur det förflutna.

Också den speciella tillvaron på begravningsbyrån är spännande att läsa om, om hur det är att ha sin arbetsvardag mitt i människors tragedier, sorg och konflikter mellan anhöriga, men också med tröstande ritualer och stor tacksamhet. Det är inte en värld man särskilt ofta ser skildrad i bokform.

Ragde skriver enkelt och opretentiös, men med sinne för detaljer och humor. I mitt minne fastnar särskilt hur hon låter Torunn välja ut en himmelsblå slips till en begravning, för att lite senare betrakta den slipsblå himlen. Så hänger allting samman, och känns på något märkligt sätt som att komma hem.