Recension

: På egen hand
På egen hand Marian Keyes
2018
Norstedts
8/10

Döm inte boken efter omslaget

Utgiven 2018
ISBN 9789113084756
Sidor 605
Orginaltitel The break
Översättare Katarina Jansson
Först utgiven 2017

Om författaren

Marian Keyes föddes i Limerick på Irland 1963 och debuterade som författare med Vattenmelonen 1995 (på svenska 1998). Keyes hör till chick lit-genrens stora namn och hennes romaner har översatts till ett 30-tal språk och sålts i miljoner exemplar.

Sök efter boken

Innan jag börjar recensera boken i fråga måste jag få en sak ur världen: omslaget till Marian Keyes senaste roman är mycket missvisande. Det är ett glättigt omslag i ljusa färger där en ung kvinna ligger på en säng och glatt ler in i sin mobilkamera för att ta en selfie. När man till det dessutom får den svenska titeln På egen hand dras tankarna till en 20-någonting tjej som lever ett glatt singelliv.

Låt mig kontrastera den bilden genom att visa hur det engelska till originalutgåvan ser ut:

thebreak

Aningen annorlunda, eller hur?

Kanske har personen som gjort det svenska omslaget inte läst boken. Kanske har hen bara fått order om att göra ett säljande chick-lit-omslag som kommer locka folk (fast mest kvinnor, om vi ska vara ärliga) att köpa boken och läsa den på stranden, i hängmattan, eller under en lång flygresa. En bok att läsa och sedan lämna kvar på semesterorten. De läsarna kommer förmodligen bli besvikna, för den är så mycket tyngre än omslaget antyder.

I centrum för berättelsen står 44-åriga Amy, som plötsligt får veta att hennes make Hugh behöver ta en sex månader lång semester från deras äktenskap, och hitta sig själv i Asien. I Asien med andra kvinnor? Ja, men efter sex månader kommer han att ha ”fått det ur systemet”, och då kan de återuppta äktenskapet igen, som om ingenting hade hänt. På egen hand skildrar (ur Amys perspektiv) de sex månaderna som hon officiellt har paus från sin äktenskap. Paus från familjelivet har hon inte, eftersom hennes tre halvvuxna döttrar behöver henne minst lika mycket som förut. Men kanske kan Amy också hitta något som hon saknat i äktenskapet till Hugh?

Låter På egen hand ändå som en relativt lättsmält berättelse? Det är den, på sätt och vis. Den riktiga styrkan (och smärtan) ligger i bikaraktärerna. Amys mamma behöver regelbundet gå ut och supa för att kunna hantera livet med sin demente make, och under de timmarna och nätterna är det Amy som tar hand om sin far. Sin far, som inte längre känner igen henne, utan ägnar timme efter timme åt att skrika förolämpningar åt henne. Att plötsligt behöva bli sin förälders eller partners förälder är hjärtskärande, och Keyes beskriver det med både ömhet och svart humor. Kan man älska sin demente make, förstå att han någonstans fortfarande är mannen han var när man gifte sig 50 år tidigare, men samtidigt vilja kväva honom med en prydnadskudde för att man inte står ut i en enda sekund till med den där skrikande mansbebisen? Ja.

Amy är även någon slags styvmor till Sofie, en ömtålig tonåring med ätstörningar som mest av allt vill bli älskad av sin biologiska mamma, Urzula. Medan Urzula konstant avvisar Sofie och Hugh lever ut sin medelålderskris i Thailand försöker Amy balansera på gränsen mellan att vara mamman Sofie behöver, och samtidigt inte förminska Sofies längtan efter sin ”riktiga” mamma. Hon behöver hålla det inom sig när Sofie är i närheten, men Amy har inte direkt några varma känslor till övers åt Urzula:

Sofies mamma Urzula är en självlärd bantningsguru som allt oftare dyker upp på tv, både här på Irland och i Storbritannien. Hon har ingen utbildning, men hennes isiga, baltiska benighet och hennes grymma omdömen uttalade med lettisk brytning håller på att få ett växande antal anhängare som prisar hennes tuff-kärlek-och-puckla-på-alla-fetton-brutalitet. Hon är som besatt av att bekämpa fett. Personligen anser jag att hon helt enkelt har lyckats göra om sin egen ätstörning till en karriär.
”Urzula har is i själen”, säger jag.
”Nej”, säger Kiara. ”Urzula har en struken tesked hirsgröt i själen.”

Nu har ju, tack och lov, Irland befolkning röstat fram vettigare abortlagstiftning, men när På egen hand skrevs var det fortfarande (i praktiken) totalförbud mot abort som gällde på Irland. När en av Amys tonåriga döttrar blir gravid och desperat behöver avbryta sin graviditet är det antingen en resa till Storbritannien, eller riskera fängelse för en olaglig abort, som gäller.

”Mamma och pappa var inte de som sprang i kyrkan. Men när man bor på Irland är den skammen omöjlig att komma undan. Den hänger liksom i luften.”
”Fast du borde egentligen inte ge luften skulden för den sortens skam. Den skammen är en bieffekt av irländsk lagstiftning. Fjorton år i fängelse för att man tar ett piller? Det är inget litet straff.”

På egen hand är en härlig bok som absolut kan passa bra på semestern, men även fast Marian Keyes är en hysteriskt rolig författare, så är hon också någon som tar sig an rejält tunga ämnen. Hennes böcker är på ytan humoristiska skildringar av kärleksproblem, och huvudpersonerna brukar vara kvinnor som man som läsare både har lätt för att gilla och lätt för att känna igen sig i, men när man tittar närmare är de så mycket mer än så. Sorgen och smärtan är ständigt närvarande, och På egen hand är inget undantag. Jag visste det egentligen sen tidigare, men På egen hand cementerar min övertygelse att Marian Keyes kan ta sig an vilka ämnen som helst och vara både medkännande, knivskarp och hysteriskt rolig samtidigt.

Katze Collmar

Publicerad: 2018-07-09 00:00 / Uppdaterad: 2018-07-08 18:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7410

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?