Igår avslutades Bergmanveckan på Fårö. Jag var inte där. Jag har istället suttit på balkongen och lusläst Andreas Focks intervjubok Alla talar om Bergman. Författaren har intervjuat 25 personer som på ett eller annat sätt jobbat nära Ingmar Bergman. Det är skådespelare, scenografer, scriptor, TV-producenter, elektriker, kostymörer med flera. Den bild fler än jag månhända fått av Bergman, brukar antingen vara svart eller vit. Endera verkar eftermälet kring den store regissören handla om människor som avgudat honom eller de som verkligen avskytt honom. Det är svårt att hitta likgiltiga omdömen kring hans person och arbetsmetoder.

I denna publikation får jag, i en ganska lättsmält form, en mer nyanserad bild. Vissa historier kanske jag hört förr. Vad skådespelaren Börje Ahlstedt hade för relation till Bergman är väl till exempel ganska söndertröskat. Jag fascineras dock av skådespelaren Marie Richardsons ganska nyktra bild. Hon berättar att Bergman var mån om rummet de repeterade i. Han såg alltid till att det var nyskurat när de kom. Nu när Bergman är borta, finns inte den omsorgen om scenrummet kvar, menar hon. Samtidigt avslöjar hon att blev han helt vansinnig under TV-inspelningen av Larmar och gör sig till då han förstod att Richardson var gravid.

Lena Olin tar också ner Bergmans gloria lite grann, när hon får frågan om vilka kommentarer hon får i USA, i och med sin bakgrund med Ingmar: ”Det är tjusigt, men det är inte så många som vet vem han egentligen var länge”.

Liv Ullmann å sin sida avslöjar hur hon egentligen skulle ha varit med i filmen Fanny och Alexander (där hon var tänkt för den roll som Ewa Fröling senare fick). Liv tackade nej. Detta ”svek” gjorde Bergman helt vansinnig. På pin kiv titulerade han länge Liv för ”fru Ullmann” efter det. Den norska skådepelaren tyckte det var fruktansvärt.

Vi möter också dem som har stake nog att säga ifrån till Ingmar Bergman. Som scriptan och produktionsledaren Katinka Faragó. Hon arbetade med honom i över 30 år. Mot slutet hade han sådant förtroende för henne att hon fick hålla honom i handen om mornarna, när han hade svår ångest. På sin första inspelning med honom 1955 fick hon rådet ”Om han stirrar på dig, stirra tillbaka, om han spottar på dig, spotta tillbaka”. Och när det gäller att vara kvinna på en ofta mansdominerad arbetsplats, så var det bara Martin Ljung (1917-2010) som en gång försökte sig på att göra närmanden (men han lyckades inte), talar hon om.

Författaren och regissören Stig Björkman (som 2015 gjorde dokumentärfilmen Jag är Ingrid om en annan Bergman) berättar om en pikant detalj om ett nummer av filmtidskriften Chaplin, som han var med att göra i början på 1960-talet, där temat var ”anti-Bergman”.
I det numret fanns ett bidrag författat av pseudonymen Ernest Riffe. Den essän beskrev på ett rätt dräpande sätt, vad som närmast skulle beskrivas som en erbarmlig dussinpoet. Vad ingen visste var att den var skriven av Bergman själv. Det reser frågor som: jaha, vågade Björkman inte ge ut något anti-Bergman-nummer utan huvudpersonen hade ett finger med i spelet, eller vad?
Men den frågan får vi aldrig något svar på.

Alla dessa människor i Bergmans närhet i all ära, men nästa gång Fock tänker ägna Bergman lite uppmärksamhet tycker jag han borde ge ljudteknikern och mixaren Owe Svensson en egen bok.
Hur han och Bergman kommer fram till ljudbilden i filmen Viskningar och rop från 1973, är ren och skär poesi.

Ja, det enda var att Bergman förklarade att det skulle vara oväder ute, och en speciell stämning i det stora herrgårdshuset. Det skulle vina i kakelugnarna och öppna spisen. Det vet man ju hur det kan låta. Men på den tiden hade man inte samma möjligheter som man har idag med ett obegränsat antal ljudkanaler, utan det var bandmaskiner. Jag hade en bild av hur det skulle låta och samlade ihop en massa vindar som jag hade sparat /…/ Jag fick ihop några olika komponenter och tyckte det var på väg att bli ganska bra. Det här var vårt första samarbete och enda gången som Ingmar kom under processens gång och ville lyssna. ”Det är bra, men inte riktigt som jag tänkt” sa han och gjorde något som jag inte hört tidigare. Han kunde själv låta på ett sätt där han åstadkom ett ljud med själva munhålan och ett annat med stämbanden. Det lät ju jättebra!

En sådan här bok ger naturligtvis fascinerande inblickar, och även om Fock ska ha heder av att alla intervjuer är nygjorda, så är jag som läsare rätt mätt på fenomenet Bergman, när jag slår igen pärmarna.