Bardo är, enligt buddhistiska trosriktningar, ett mellanstadium eller en övergångsfas, bland annat efter döden. I bardo befinner sig karaktärerna i George Saunders Lincoln i bardo – med andra ord: de är spöken.

Det är 1862, på en kyrkogård i Washington D.C., mitt under amerikanska inbördeskriget. President Abraham Lincoln har precis förlorat sin elvaårige son, Wille. Presidenten är helt förkrossad, och mitt i natten beger han sig till kyrkogården, där den lille pojken vilar i en lånad krypta, för att få hålla Willie en sista gång.

Den här känsloyttringen sätter igång något bland kyrkogårdens invånare, som vanligtvis är rätt upptagna av sina egna problem. De harvar runt och är döda utan att acceptera att de är döda, stretar emot, berättar samma gamla berättelser och går allmänt varandra på nerverna. Nu blir de ändå berörda av lille Willie och hans förtvivlade far, och de bestämmer sig för att hjälpa dem.

Lincoln i bardo liknar inte riktigt någon annan roman jag kan komma på. Den är skriven som en pjäs, ett körverk, en oändlig räcka citat. På engelska finns den som ljudbok inläst av 166 olika (mycket välkända) skådespelare.

Synen gjorde oss mållösa.
hans vollman

Märkligt att mannen alls hade kommit hit, ännu märkligare att han dröjde sig kvar.
pastor everly thomas

Ungkarlarna var inte alls pålitliga.
hans vollman

Eftersom de var livrädda för leda var de begivna på upptåg.
roger bevins iii

Hade en gång övertygat mrs Tessenbaum om att hon manifesterade sig i underkläder.
hans vollman

Varpå hon tillbringade flera år nedhukad bakom ett träd.
roger bevins iii

Det är på många sätt märklig läsning, ibland hjärtskärande, ibland riktigt dråplig. Spökenas röster interfolieras enbart av vad jag gissar är verkliga historiska källor, också de i korta citat, som tecknar omständigheterna kring Willie Lincolns död. Det är spökena som berättar allt som händer, helt tvärtemot den gamla devisen ”show, don’t tell” och allt man får lära sig i skrivarhandledningar och liknande.

Man kan associera till Julie Otsukas Vi kom över havet, Svetlana Aleksijevitjs skildringar av det forna Sovjetunionen eller kanske till Elisabeth Åsbrinks fragmentariska historieskrivning i 1947. Alla är de nyskapande försök att skildra det förflutnas myller av röster.