Recension

: En underbar torsdag
En underbar torsdag John Steinbeck
2018
Lindelöws bokförlag
7/10

Dagar på Cannery Row

Utgiven 2018
ISBN 9789187291722
Sidor 302
Orginaltitel Sweet Thursday
Översättare Einar Heckscher
Först utgiven 1954

Om författaren

John Steinbeck (1902-1968), amerikansk författare, vars föräldrar hade tyskt och irländskt påbrå. Han växte upp i Salinas i Kalifornien och studerade litteraturhistoria och marinbiologi, utan att avlägga någon examen. Genombrottet som författare kom när han under 1930-talet skildrade den stora depressionen i Kalifornien. Han skrev allra mest just om Kalifornien, som han älskade. 1962 tilldelades Steinbeck Nobelpriset i litteratur. Hans allra mest kända böcker är novellen Möss och människor (1937) och romanerna Vredens druvor (1939) och Öster om Eden (1953). Under andra världskriget var han krigskorrespondent i Europa och i Nordafrika, senare rapporterade han om kriget i Vietnam.

Sök efter boken

Tjugosju år efter den förra översättningen ges John Steinbecks roman En underbar torsdag (1954) ut i nyöversättning av Einar Heckscher. Romanen är en fortsättning på Det stora kalaset (1945) som fick ny svensk språkdräkt ifjol. Romanernas persongalleri och miljö, gatan Cannery Row i staden Monterey i Kalifornien, är den samma. En miljö som låg författaren nära.

På omslaget av Linnea Blix syns tecknade whisky- och ölbuteljer, fiskar och allehanda sjödjur, ett mikroskåp och doktorns bil samt några extravaganta kvinnor och ett antagligen förälskat par. Inte heller att förglömma skylten med texten ”CANNERY ROW ” och en annan med ”SARDINES. Monterey Bay, California”. Här har vi allt i ett nötskal.

Förordet av Per-Olof Mattson introducerar läsaren i Steinbecks universum innan läsaren ger sig i kast med bokens fyrtio namngivna kapitel. Handlingen kretsar till stor del kring marinbiologen och läkaren Doc som efter krigstjänstgöring under och efter andra världskriget återvänder till staden som ligger för fäfot. Mycket har förändrats.

På sin Biologiska anstalt Western Biological, tar Doc upp sin verksamhet som går ut på att samla in sjödjur och sälja till universitetet. Dock är han en bruten man. Han försöker sig på att börja med en avhandling. Det går inget vidare och inte heller ölet som han dagligen hämtar i Livsmedelsaffären skänker lindring. Affären har en ny ägare (”El Patrón”) i Joseph och Mary Rivas, som sitt namn till trots, är en hal och ful fisk. Hans uppenbara girighet får konsekvenser för stadens övriga ”etablissemang” såsom ungkarlshotellet Ungkarlspalatset som bebos av allehanda lodisar i varierande ålder och bordellen Björnflaggan med nyanlända bordellmamman Fauna – inte ny i gamet – och hennes flickor. I den prekära situationen som rullas upp står allas hopp till doktorn, som i yttre mening är samhällets främsta men även i inre mening. Högt älskad och aktad som han är så blir det allas sak att få honom på fötter igen.

En kärlekshistoria går som en röd tråd genom bokens kapitel och som alla i det avsomnade Monterey engagerar sig i. Efter sardinernas försvinnande och därmed fabrikernas tystnad ger detta liv och engagemang åt stadens människor och i synnerhet trasproletariatet och de prostituerade. Hur ska det gå? Blir det ett par av det omaka kärleksparet eller kommer olika personligheter, yttre omständigheter och gammalt groll att sätta käppar i hjulet?

Det här är en sorts arbetarlitteratur. Om ett Amerika som en gång var. Men också en roman om dem på samhällets botten. Steinbeck ger sina personer resning och värdighet. På något vis känns ändå förhållandena rätt statiska trots bordellmammans tavla med guldstjärnor för varje flicka som hon gift bort. Antagligen är det för att sociologin och psykologin institutionaliserats och gått framåt under årtiondena efter 1950-talet. Den här typen av samhällsmedborgare skulle i dagens litterära kontexter ha varit föremål för vård, diagnostiserande, psykologiserande och rehabiliteringsprogram av alla de slag. Här är liv och människor bara som de är.

Skrivs romaner om prekariatet, snuttjobbarna, missbrukarna, hororna idag? Jag vet inte – i skrivande stund kommer jag inte på någon liknande roman. Kanske deckargenren har tagit lyra här? Eller kanske självbiografin med sin undergenre misärlitteratur är en ersättare? Å andra sidan har pendeln ute i riktiga livet svängt – idag ska återigen samhällets olycksbarn ”ta ansvar för sin situation”, ”rehabiliteras i sina hemmiljöer”; något som var och en kan räkna ut att är (oftast) dömt att misslyckas. Människorna i Cannery Row är inga brottslingar, inga socialfall. De klarar skivan med en hårsmån. Moral och hjälpsamhet är en hederssak. På Cannery Row finns inga klassresenärer. Frånsett möjligen ”El Patrón” i Livsmedelsaffären och guldstjärneflickorna på Faunas tavla.

Könsrollerna är till exempel mycket 1950-tal och kvinnoskildringen klichéaktig: Mabel på bordellen var ”född glädjeflicka tvärsigenom” och bordellmamman är en godhjärtad krutgumma. Några ”normala” kvinnor förekommer nästan inte alls på Cannery Row. Å andra sidan: med dagens könsneutrala glasögon på näsan upptäcker man cementera(n)de könsstereotypier i romaner med bara ett par årtionden på nacken.

Ett tag tänker jag på Aki Kaurismäkis filmer där kvarterskrogars klientel och städernas arbetslösa och luggslitna existenser lyfts fram. Men Kaurismäkis personer tiger mest – i Steinbecks romanvärld språkas och filosoferas det hela tiden. Dialogerna är bokens puls och nerv.

Språket är en ren njutning: slang och talspråk, omskrivningar och öknamn, vetenskapliga utläggningar, bibliska allusioner och latinska citat. Hänvisningar till kända klassiska kompositörer och författare är många – dessa hör till den (ut)bildade doktorns favoriter och skulle förstås mötas av ett ”vasaru” eller ”vafförsla” av lodisgänget på Ungkarlspalatset. Den mest ”intellektuella” är Mack som kan dra till med någon känd antik glosa om så behövs och som han antagligen snappat upp av doktorn. Sedan kryllar det av finurliga, dubbeltydiga oneliners: ”Någonstans finns det värme”, ”De enda man kan säkert lura är de renodlat själviska, eftersom de alltid följer samma mönster” eller ”Det bästa i världen man kan göra för folk är att låta dom hjälpa en”.

En underbar torsdag är en annorlunda läsupplevelse. Det är en charmig roman med mycket hjärta och förvånansvärt lite smärta. På Cannery Row bär man varandras bördor.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2018-06-14 00:00 / Uppdaterad: 2018-06-12 22:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7376

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?