Vad är egentligen meningen med allt det här vi kallar livet? Hur kan vi göra den här världen till en litet bättre plats att leva på? Och varför ägna sig åt att stå och hålla in den lite lätt överviktiga magen när man talar inför publik? Bob Hansson ger oss i den här boken en rad tankar för dagen i form av korta essäer på olika teman – om livet, döden, kärleken och världen omkring oss. Flera av dem har använts i det populär-filosofiska radioprogrammet med samma namn som boken (Tankar för dagen). Andra texter är nyskrivna för den här boken.

Kanske är det ett tidens tecken att boken är så fokuserad på individen. Många gånger om Bob Hansson själv och hans egna upplevelser. Därtill om och för den individuella läsaren. Men vad med samhället, och samhällets alla spelregler och strukturer? De finns knappt alls med här. Det är istället fokus på den enskilda individen som ska bry sig mindre om att försöka vara perfekt, och våga vara mer vanlig. Den enskilda individen som ska våga se andra i ögonen och uppmärksamma dem som individer. Den enskilda individen som ska våga älska, våga förlåta, våga visa rädsla, våga vara icke-perfekt… Det är en vardagsfilosofi som inte är så överraskande om man drar sig till minnes titeln på en av Hanssons tidigare diktsamlingar – Här ligger jag och duger… Risken är väl dock att många av dem som verkligen skulle behöva höra och ta till sig av tankarna aldrig lär läsa den här boken.

Mod. Kärlek. Omsorg. Omtanke. Viktiga ämnen, utan tvekan. Ibland riktigt fint formulerade tankar. Det är modigt att ta sig an flera av de existentiellt viktiga frågorna här i livet. Än mer modigt är det förstås att göra det på ett språk som alla kan förstå, som inte behöver dölja sig bakom ett filosofiskt eller akademiskt fikonspråk. Däremot är det kanske inte alltid så omvälvande innehåll, i den meningen att tankegodset eller manualens innehåll inte är väsentligt nytt. Det är nog inte så att författaren inbillar sig det heller. Tankar på det här temat tål dock att upprepas, inte minst i en tid som denna då näthat grasserar, och vad som borde vara helt vanlig medmänsklighet och omtanke kan synas vara en bristvara. Så Bob Hansson balanserar här högst medvetet mellan banalitet och djupsinnighet.