Jag minns en gång på radio hur kåsören Erik Zetterström (1904-1997) berättade hur han som liten stött på August Strindberg på gatan där han gick, och i ren förskräckelse, bytt trottoar. Jag vet inte hur sann anekdoten var. Den var åtminstone teoretisk möjlig. Helt sant är iallafall att jag en gång för kanske 25 år sen mötte Lars Norén på en bokhandel på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Norén var på väg upp i rulltrappan från nedervåningens facklitteratur, medan jag nyfiket stod och bläddrade bland skönlitteraturen på gatuplan. Noréns genomborrande blick, allvarliga min och introverta hummande slog mig rakt i mellangärdet. Jag vågade mig inte ner till facklitteraturen på källarplan efter det.

Som tjugoåring hade jag dristat mig till att skriva ett beundrarbrev till honom, och bett honom signera en bok med hans pjäser som jag bifogat. Boken har jag fortfarande kvar. Med tunn svart tusch har han plitat: Jag vet inte vad man skriver till någon som jag inte känner, men det glädjer mig om mitt arbete inspirerar dig.

Ja för det har gjort länge. Det var därför jag tog mig an hans senaste tegelsten till diktsamling Fragment II. Redan när jag som 18-åring gick på en folkhögskolas skrivarkurs och hörde talas om Malmö Stadsteaters uppsättning av Noréns Natten är dagens mor från 1983 blev jag nyfiken på denne man. Och det är kammarspelen med en sönderfallande familj i centrum jag har kommit att älska mest, men också med ålderns rätt och erfarenhet har fått förändrad inställning till. Min favoritpjäs var länge Bobby Fischer bor i Pasadena, allra helst versionen SVT spelade in 1990. Jag njöt av frågorna som växte i mig under pjäsens gång, hur pjäsens repliker liksom städade mitt själsliga inre, och hur mitt mentala tillstånd fick sig en riktig katharsis. Vem är jag? Vad är jag på väg? Vilket liv vill jag egentligen leva?

När åren sedan gått kan jag konstatera att sådana frågor kanske är enklare att ställa sig medan man fortfarande är ung och valmöjligheterna är fler. Med livskriser och skilsmässor i bagaget har man inte lika stor lust till dem längre. Det jag möjligen fortfarande kan uppskatta när jag idag går och ser Norén-pjäs är hans absurda nattsvarta humor, som glimtar fram då och då. Av någon anledning uppskattade jag också hans retsamma humör i den första delen av hans En dramatikers dagbok (2008).

I Fragment II leker Norén med motsatsbegrepp som liv/död, närvaro/frånvaro, hem/hemlöshet och de korta textfragmenten, dikterna, är oftast bara på en rad eller så. Läser jag dikterna i stora sjok uppstår en skön effekt, nästan samma berusning, som när jag som ung fått uppleva en av hans pjäser.

Det är som jag i denna bok läser ett slags processdikt, vars kraft ligger i det ofärdiga och som fortsätter att växa i mig, långt efter att jag slagit igen pärmarna. Men lite som Strindberg när han läste böcker och i marginalen med flitig blyertspenna ofta käftade emot författaren han för tillfället läste, grips jag även av samma lust när jag håller den här boken i mitt knä. ”Nä det där stämmer inte!” ”Skit!”

Allt är inte bra. Men så kommer de då de där fina pärlorna. Cirkeltanken i

När vi har varit döda en stund får vi ett barns ansikte innan vi åter bli döda

Jag tänker på min farmors död, och hur vi både kan börja och sluta med blöjor och ett stort behov av omvårdnad. Men också på sommarjobbet på ett ålderdomshem, där jag för första gången fick uppleva döden på nära håll. Det djupa andetaget som inte ville ta slut. Ögonblicket innan allt var över för gott.