Recension

: Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig!
Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! Saša Stanišić
2018
Weyler
7/10

Gladlynt och empatiskt

Utgiven 2018
ISBN 9789176811108
Sidor 200
Orginaltitel Fallensteller
Först utgiven 2016

Om författaren

sasa_stanisic
Foto: Katja Sämann

Saša Stanišić föddes 1978 i Višegrad i dåvarande Jugoslavien (numera Bosnien-Hercegovina) och bor sedan 1992 i Tyskland. Han debuterade som författare 2006 med romanen Farfar upp i graven (Wie der Soldat das Grammofon repariert. På svenska finns också Före festen (2015) och Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! (2018).

Sök efter boken

Sture Dahlström! kunde jag brustit ut i. Är det du?

Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! eller exempelvis Dahlströms Den galopperande svensken lider brist på det möjliga och omöjliga. Särskilt inte det sistnämnda. I båda böckerna finns ett överflöd av upptåg, utsvävningar, galenskap, annat, spektakel, skälmar, lustigkurrar, gynnare och minnesvärda karaktärer i allmänhet. Ta bara Wasa Bergman, den galopperande, som fastslår att varken politiska system, ideologier, filosofier eller religioner leder någon vart och att det inte blir någon

kärlek på vår planet förrän människan öppnar sig fullkomligt för operamusiken. Jag tar därför tillfället i akt att rekommendera världens regeringar att – om nödvändigt med våld och militär hjälp – tvinga massorna till Operan. De kommer där att erbjudas FRÄLSNING, KÄRLEK, FRIHET, BRODERSKAP, JÄMLIKHET (he-hå-ha-ha) GULD, MAKT, HÄLSA, LYCKA, PARADIS, EVIGHT LIV, GUD, SPRIT och KNULLERI, genom att lyssna på operamusik. Min operamusik! Jag rekommenderar också F.N att skänka Det Kinesiska Folket 900.000.000 resegrammofoner och fem operaskivor per medborgare innan det är för sent. Företrädesvis mina kompositioner.

Stanišić begagnar sig inte av det underskattade knepet att gå lös med versaler och överlag är tyglarna litet stramare hållna. Påhitten är emellertid inte färre om än inte lika vrickade. Jag menar, hur toppar man en skildring av hur kalkoner används som luftvärnsammunition?

Boken inleds med att en person med ett namn som skulle göra sig väl på en schweizisk backhoppare – Ferdinand Klingenreiter – skall genomföra ett trollerinummer. Backhoppare är han ingalunda vid sidan av sin hobbysysselsättning utan arbetar på ett sågverk. Ett familjedrivet sådant. Kanske slutar trolleriet lyckligt, kanske inte.

Är ni en sån filur som alltid kommer på avvägar när ni pratar? Där samtalspartnern hinner gå och brygga kaffe, bädda sängen och operera nageltrång med nageltång utan att missa något väsentligt. Ni skall förklara vägen till en vilsen bilist och slutar med att berätta om fan och hans moster.

När vi ändå är inne på Operan:

Han påminner mig om den enda operan jag sett, jag minns inte längre vilken det var, det var långt innan jag kom hit, i slutet dör någon av en skottskada, men inte på en gång, han dör länge, det är en sådan där vilja dö-död under vilken det fortfarande sjungs om livet, frukt-ans-värt och vackert. Avsked från älskarinnan, avsked från brodern, från en blomsterförsäljare, från en häst och så vidare. Och just som man börjar ignorera den döende en smula, blir varse den sena timmen och funderar på allt man måste uträtta i morgon, då kommer döden! Men inte slutet. En annan böjer sig nu ned över honom, hans mördare förmodar jag, men jag vet inte säkert, för i skottögonblicket var det ett enda stort och dessvärre också dansant huller om buller, och han skrålar ännu en aria ur sitt blodiga bröst, först därefter är det över. Trodde du ja! Den döde slår upp ögonen, antingen spelade han bara död för att kunna lyssna till sin motspelares sång i lugn och ro, eller så kastar han sig strax som en zombie mot hans hals och sliter ut adamsäpplet. Men nej. Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ”Skjut en gång till!” vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det hela är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur kan de toppa det efter pausen?

Jag ber om ursäkt för det långa utdraget som antagligen också bryter mot någon sådan däringa copyright.

Jag gillar när det svävar ut och utsvävningar i allmänhet. Jag är svag för det här. Hade jag skrivit en roman skulle jag skriva såhär. Alltså försöka skriva så. Det där med att skriva romaner verkar tekniskt och svårt och gör antagligen bara ont när man försöker och efteråt är det bara gråt och tandagnisslan över de orättvisa recensionerna.

Boken består i olika berättelser, men Mo och berättarrösten dyker upp flera gånger. De vadar exempelvis ut till en flotte där någon sorts välgörenhetstillställning går av stapeln. Allt för att Mo skall komma i samtal med en kvinna han fattat tycke för. Själva vistelsen ute på flotten får mig att skratta. En styrka hos Stanišić är hans förmåga att skildra sociala situationer på ett smart och samtidigt träffande vis. Det är vänligt, gladlynt och empatiskt. Hjärtat har han på rätt plats.

Samma Mo och berättarröst hamnar sedermera i Stockholm och närmare bestämt Södermalm. De bevistar en vernissage, planerar en stöld av det surrealistiska huvudverket och lyckas under spektakulära former och i bara farten knycker de en machete från ett pizzahak. Lösensumma utkrävs men det hela slutar inte riktigt som det var tänkt.

Jag vill verkligen gilla boken eftersom … ja, jag gillar tillvaron när den inte är så stringent eller ens rimlig. Hur tråkigt vore inte det? Är inte det rimligt så säg! Och nog gillar jag den men jag måste jag erkänna att den ibland blir snudd på tradig. Inte ofta, nej, men någon gång. Jag kan inte förklara varför så jag avstår företaget. Det är som det är med det, men läs för Guds skull, det är underhållande och samtidigt oväntat klarsynt!

Robert Salmela

Publicerad: 2018-05-14 00:00 / Uppdaterad: 2018-05-13 18:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7343

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?