Kommer ni ihåg …om detta må ni berätta…? Det var en bok om Förintelsen som gavs ut för första gången 1998 och kunde beställas gratis av föräldrar med barn i mellanstadieåldern och uppåt. Jag minns att jag läste skriften som tonåring och fick en stark påminnelse om en blodig historia präglad av återkommande våldsamma förföljelser mot de som skiljts ut från mängden. Efter ett svenskt nittiotal med en uppblossande rasism utgjorde …om detta må ni berätta… ett gediget och viktigt försök till motkraft, bildning som svar mot fördomar och hat.

Jag påminns om initiativet eftersom lanseringen av Vi kommer snart hem igen också innefattar en klart upplysande ambition, även om det den här gången sker med hjälp av ett annat format. Den rekommenderas från elva års ålder och det finns pedagogiskt extramaterial att tillgå för lärare som stöd för fortsatta diskussioner utifrån boken. Sex personliga berättelser från trettio- och fyrtiotalets Europa illustreras av Peter Bergtings serierutor. Med den gemensamma nämnaren att de alla överlevt Förintelsens helvete.

Barndomsminnena som målas upp i de korta kapitlen utspelar sig i Polen, Rumänien, Tyskland, Ungern och Tjeckoslovakien. Det ger en tydlig bild av hur långt nazismens klor verkligen sträckte sig. Det kortfattade och koncentrerade formatet ger detaljerna i livsberättelserna en speciell skärpa. En pojke som sitter gömd på en madrass på en vind i åttio dagar. En betrodd grannfru som stjäl en familjs sista pengar. En lärare som varje dag påminner om den tyska arméns framryckningar och tillägger: ”Snart är de här och då slipper vi judarna”. Och förstås den ofattbara brutaliteten i minnena från dödslägren.

Bilderna är tecknade med en känsla av enkelhet men med ett dovt djup i färgerna. Kombinationen ger livsberättelserna en dunkelt stämningsladdad inramning och gör att serieformatet verkligen kommer till sin rätt. Det är svårt att inte komma att tänka på Art Spiegelmans klassiska serieepos Maus, där författaren återger sin fars historia som jude under det nazistiska förtrycket.

Det har länge pratats om hur kort tid det finns kvar, hur de som kan bära vittnesmål från ett direkt personligt perspektiv börjar gå ur tiden. Men än hörs brännande aktuella samhällskommentarer från till exempel Hédi Fried (som förekommer i boken genom sin syster Livia Fränkels barndomshistoria och vars Augustprisnominerade Frågor jag fått om Förintelsen gavs ut förra året) och Emerich Roth, vars berättelse finns sammanfattad här i ett eget kapitel. Tillsammans med bland annat dessa röster och journalisten Bernt Hermeles insamlande av vittnesmål, vilka sänds ut i podden Överlevarna, bidrar den här boken till att motarbeta de otäckt historielösa politiska strömningar som ekar runtom i världen. Efterkrigshistorien är full av exempel på förnekelser av folkmordet och det visar på hur viktigt det är att oupphörligt föra en kamp mot förvridna historieskrivningar och rasism. Vi kommer snart hem igen är ett genomarbetat och starkt hjälpmedel i den kampen.