Recension

: Coal Black Mornings
Coal Black Mornings Brett Anderson
2018
Little Brown
9/10

Den ultimata Suede-texten

Utgiven 2018
ISBN 9781408710500
Sidor 209
Språk Engelska

Om författaren

Brett Anderson (född 1967) är sångare i brittiska popgruppen Suede. Embryot till vad som skulle bli Suede grundades av Anderson och basisten Matt Osmond i deras uppväxtstad Haywards Heath söder om London under 80-talet. Suede skivdebuterade med självtitulerade albumet Suede 1993. Det blev då det snabbast säljande debutalbumet någonsin i Storbritannien. Bandets storhetstid var under 90-talet; det lades ned 2003. 2010 återförenats bandet och spelar både konserter som släpper nya skivor. Anderson har skrivit alla texter i Suede men Coal Black Mornings (2018) är hans litterära debut.

Sök efter boken

Det finns en form av inbyggd objektivitetsbrist när det kommer till musikbiografier: man har i regel en redan på förhand positiv inställning till artisten i fråga. Och även om biografin är ett hafsverk skriven av någon spökskrivare, så får man likväl lite bakgrundsinformation som oavsett den litterära upplevelsen (eller bristen av den) ändå ger musiken en extra dimension. En usel biografi skadar liksom aldrig. Sen finns också undantagen, de musikbiografier som faktiskt står sig som egna litterära verk.

Och trots en abnorm frånvaro av objektivitet här, så vill jag ändå påstå att Brett Andersons självbiografiska Coal Black Mornings är just en av dessa. Det är en självbiografi som handlar om personen Brett och inte om sångaren Brett. Det är en självbiografi skriven direkt till sin son, för att han när han blir vuxen ska kunna få den möjlighet författaren aldrig själv hade: att på något sätt förstå vem han far var, vart han kom ifrån och vilka som var hans drivkrafter. För att göra det extra tydligt, och för att komma ifrån just det musikbiografiupplägg det går tretton av på ett dussin, så väljer han även att klippa av precis innan singeldebuten the Drowners. Det är, som det skrivs på baksidan, en bok om misslyckanden. Något som Anderson förvisso inte kunnat skriva om självbiografin fortsatt, då bandet efter debutsingeln under försommaren 1992 snabbt blev den stora brittiska hypen med ett debutalbum som året efter blev det snabbast säljande albumet i Storbritanniens historia.

Allt det känner förstås läsaren till. Och just därför är det så mycket intressantare att komma till de delar som man inte känner till. Här och var finns förstås en och annan detalj som dykt upp i en eller annan intervju, men nu kommer de i ett sammanhang. För Andersons självbiografi är en uppväxtbiografi, den om en pojke som växer upp med känslan av att inte passa in, som var ämnad för någonting annat. Långt ifrån unikt såklart, men ändå är det ju just precis så hans personliga historia är.

Familjen Anderson är fattiga, ekonomisk tillhör de tveklöst arbetarklassens lägre skikt då de hela tiden saknar en stabil inkomst. Men kulturellt passar de båda excentriska föräldrarna inte alls in i grannskapets strikta arbetarklassnorm. Fadern är besatt av pianisten Franz Liszt och bohemisk av det lite borgerliga slaget som vurmar för gamla kyrkor och den brittiska monarkin, men han är även känslomässigt stängd efter en uppväxt med alkoholism och misshandel. Modern är något av en free spirit med konstnärlig utbildning och dragen åt självhushållsprincipen då hon tillverkar praktiskt taget allt de äger, inklusive kläder, själv. Vilket förvisso mer grundas på knappa ekonomiska förutsättningar än på övertygelse.

Där växer Anderson upp, tillsammans med sin storasyster i ett extremt litet hus i de fattigare delarna av Haywards Heath, några mil söder om London (om man mot förmodan skulle missa att hoppa av Gatwick Express i just Gatwick, då är det där man hamnar som nästa stopp, och som tröst till sitt missade flyg kan man ju då ta sig en Brett Anderson-tour). I en märklig familj i en hård miljö är att han som sagt blir just den typen av drömmare om någonting annat ganska given. Han blir aldrig direkt mobbad, vilket han tror beror på att han är ganska storväxt och hyfsat duktig i idrott, men heller aldrig direkt accepterad. Via sin storasyster upptäcker han musik och ägnar snart sin tid utöver skolan till att jobba extra som tidningsutdelare för att få råd att köpa skivor.

I tonåren skapar han sitt första band och så fort han får möjlighet flyttar han till London för att officiellt studera, men egentligen mest för att komma till allt det han saknat. Storstaden möter honom såklart inte med öppna armar och bandet, som sakta men säkert formas till den uppsättning som finns på debutalbumet, ligger tidsmässigt fel. De försöker kompromissa och sen inte kompromissa. Och ja, till slut lyckas de. Grundstommen här är kanske inte heller särskilt unik, men berättarjaget formulerar det med samma känsla av att beskriva de små vackra detaljerna i en annars grå och trist vardag som fyller upp Suedes texthäften. Därtill berättas allt med en ocensurerad öppenhjärtighet av en författare som också kan sätt sin uppväxt i ett större sammanhang än bara det rent musikaliska.

När jag läser Black Coal Mornings slår mig hela tiden tanken på hur jag skulle uppfatta den som en ren uppväxtskildring, om jag kunde radera bort mina 26 år som Suede-fan. Men den lobotomin skulle samtidigt innebära att jag skulle tappa det där ögonblicket när jag precis fyllt 18 och såg ”Metal Mickey”-videon på MTV och mitt pojkrum på några sekunder blev någonting mycket större. Hur jag långt innan låten var slut insåg att ”this is it”. Nej, objektivitet i all ära, men till att byta bort min absolut bästa musikaliska 3 minuter och 27 sekunders-upplevelse någonsin, säger jag bestämt ”nej tack” till! Fast läs för all del boken ändå.

Oscar Rooth

Publicerad: 2018-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-29 19:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7292

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?