När Grace Town släntrar in tio minuter försent till en dramalektion, under Henry Pages sista år på High School, så reagerar han på att hon ser sjuk och avmagrad ut, med gulnad hy och tovigt hår. Och att hon har på sig killkläder – inte som en tomboy-stil, utan kläder som inte alls passar henne. Och att hon går med käpp. Men han väntar sig inte att han ska bli förälskad i henne, eller att hon ska bli en gåta han tvångsmässigt försöker lösa. Det kommer först senare.

Våra kemiska hjärtan är en berättelse om kärlek och om trasiga tonårshjärtan. Titeln kommer från en liten föreläsning som Henrys storasyster Sadie håller för honom för att förklara varför han ligger på sängen, stirrar ut i luften och lyssnar på Taylor Swift:

Jag skulle kunna ge dig hela den vetenskapliga förklaringen till vad din hjärna går igenom. Att den försöker hantera en smärta som är minst lika plågsam som tandvärk, men eftersom den inte kan hitta någon källa till den känns den överallt. Jag skulle kunna berätta att de delar som aktiveras i hjärnan när du blir kär också aktiveras när du blir hungrig eller törstig. Och när nån lämnar dig svälter och törstar du. Du får abstinensbesvär som om du varit drogberoende. /…/ Brustet hjärta är kemi, precis som kärleken.

För särskilt lycklig är den inte, historien om Henry och Grace. Tvärtom är den ännu ett exempel på hur unga vuxna-genren ofta överträffar vuxenlitteraturen i att våga ta i verkligt tunga ämnen utan att kompromissa eller krångla tills saker.

Henry har kämpat i flera terminer för att få bli redaktör för skoltidningen, och till hans bestörtning tvingas han dela posten med Grace. Det blir början på en lång och trasslig relation dem emellan. Grace är svår att förstå sig på, närmast fientlig, men fångar ändå Henrys intresse. De utvecklar en besynnerlig ritual där de går från skolan tillsammans under stel tystnad, hem till Grace, där de hämtar hennes bil och kör hem till Henry. Henry får köra; Grace har körkort men vägrar köra bil. Hon följer aldrig med in när de kommer fram, utan går därifrån till fots. Sedan kommer någon annan och hämtar bilen. Allting med henne är besynnerligt och obegripligt, och hon ger inga förklaringar. Hon har 2879 vänner på Facebook trots att hon är avvisande och vresig. Och hon tar med sig Henry till en övergiven tågstation där det finns en översvämmad trappa full av små fiskar, och pratar om hur vi alla är gjorda av stjärnstoft. Hon är något av en manic pixie dream girl, vilket Henrys vän Lola påpekar. Men samtidigt är hon det verkligen inte.

” Men Grace är ingen Manic Pixie Dream Girl, okej? Om hon vore det skulle hon ha en strandklänning och långt hår i en slarvig knut, hon skulle ha en gammaldags damcykel med baguetter i en korg och hon skulle le hela tiden. Hon är inte excentrisk, hon är konstig på riktigt. Jag tror faktiskt att hon kan vara deprimerad.”

/…/ Imorse hade Grace kommit till skolan i samma kläder som hon haft igår kväll, håret var en enda stor tova, och henne ögon var svullna och röda av sömnlöshet. Tjejer som låtsades att de hade sin mamma inne i city och sedan sov på gatan verkade inte riktigt passa in i Manic Pixie Dream Girl-konceptet.

Men Grace har också bra dagar, när hon är glad och bubblig. När hon är fyndig och rapp, och de populärkulturella referenserna haglar. Och på sin profilbild på Facebook, som bara är några månader gammal, är hon lik Edie Sedgwick, och ler ”ett sånt leende som fotomodeller ler i annonser när de ska verka supertaggade på att få äta sallad”. Och både Henry och jag som läsare blir medryckt i att vilja förstå hur de här delarna av Grace hänger ihop.

De många populärkulturella referenserna som Grace och Henry slänger sig med blir lite vaga i översättning (”par som slaktar tillsammans håller ihop” klingar klart bättre på engelska). Och om man ska vara petig är en del av dem kanske inte helt á jour med dagens tonåringars referensramar. Jag tror inte att en sjuttonåring idag i första hand refererar till Zoolander (”Vad är det här? En tidning för MYROR?”). Men å andra sidan, vad vet jag? Jag är ungefär lika down with the kids som Petter och Ayo.

Av och till har jag svårt att förstå mig på kronologin i Våra kemiska hjärtan. Det är som om författaren valt att flytta om några kapitel, och sen missat en del i korrläsningen. Som när Henry säger: ”på helgerna messade vi varandra konstant”, och några sidor senare är lycklig över att ha fått ett första personligt meddelande från Grace. Det är en petitess, men irriterande.

Men berättelsen handlar inte bara om Grace och Henry. Henrys två bästa vänner är också en stor del av den, och deras sätt att humoristiskt smågnabbas samtidigt som de uttrycker en stor och oförfalskad tillgivenhet till varandra gör mig glad. Jag tycker också om hur mycket de rör vid varandra, som när Murray bestämmer sig för att märka Henry som sin egen, genom att gnugga sitt hår mot honom som en katt. Mycket av charmen i våra kemiska hjärtan ligger i deras små dumma internskämt och underfundigheter. Som att Lola kallar sig själv för ”ett trefaldigt hot mot homogeniteten” eftersom hon är ”halvkines, halvhaitier, och hellesbian”. Eller när de döper en guldfisk till Ricky Martin Snupp, och när den dör håller en begravning där de sjunger ”Livin’ la vida loca”.

Våra kemiska hjärtan är en berättelse som är charmig, varm, och djupt sorglig. Den kommer att slita sönder ditt kemiska hjärta, och sen kommer du att vilja läsa om den.