I Harry Martinsons epos Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex och filosofi och till en början hos Mima, en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som har lagrat hela människans historia, vilka kan återges som filmer som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna vid vars altare passagerarna knäböjer, men Miman orkar till slut inte bära alla fruktansvärda insikter om människans dåd. Bilderna blir alltmer fragmenterade, hon bryts ner och dör av sorg.

I Ina Rosvalls debutbok Harungen är Miman ett laboratorium där man undersöker hjärnaktiviteter på olika försöksdjur. Rosvalls Miman skulle kunna tolkas som ett slags artificiell intelligens som hela tiden växer med sitt eget nät av nervbanor och som innehåller försöksdjurens samlade erfarenhet av liv. Den är alltså en skapad och okontrollerbar organism som ska tolka människans experiment, och i bästa fall kommer säga något nytt om världen.

Det är också som om Miman i sig själv är en metafor för den mänskliga hjärnan och dess plasticitet. När vi är unga och friska, pigga på livet, bildar våra hjärnor snabbt nya nervceller och synapser. Men med åldern avtar utvecklingen och de nervbanor som inte används dör.
Erfarenheterna som formar hjärnan får oss också att uppfatta världen snävare.

I denna bok är det som om den kvinnliga huvudpersonen, en sann anhängare av biologismen måste man väl säga, är trött på sin egen tråkiga hjärna. I sakligt registrerande dagboksanteckningar redogör hon för sitt liv som psykolog och tvåbarnsmor i Malmö.
På dagarna genomför hon djurexperiment i sitt laboratorium, på kvällarna lever hon ett vardagsgrått kärnfamiljsliv.

Det är en suggestiv och kroppsnära bok, som tillslut sitter som ett litet kliande plåster på min hud. Den kryllar av detaljer som liksom klibbar fast i mig. Det kan vara hur huvudpersonen beskriver den hjärna hon fått ta i, under en obduktion på psykologutbildningen. Den känns stum. Det kan vara hur mensblodet kommer utan förvarning. Eller hur det kalla vattnet när hon tvättar sina händer får huden att strama.

Den 28 december testar hon en mullvads färgseende. Den har som bekant inte så bra syn, men när hon håller i den märker hon hur den istället reagerar genom kroppsvärme. Hur mullvadens värme sprider sig upp i hennes arm, och tycks bli mest lugn av de dova färgerna.
Det får henne att tänka på hennes egen pappa. När hon var tjugotvå år gammal och gick fjärde terminen på universitetet. Då fick han en hjärtinfarkt. Han låg sövd och nedkyld under tre dygn för att inte få hjärnskador.
Sjuksköterskorna vid fotänden sa att de kunde prata med honom, det var inte säkert han kunde höra, men det skadade inte att försöka. När dottern var ensam med honom la hon en hand på hans arm.
Hon berättar för honom vad som hänt, att de var på sjukhus, att de älskade honom och att de ville att han skulle komma tillbaka.
Hon försökte prata som vanligt men rösten höll inte. Den var gäll och egendomlig. Hon höll ögonen på pappa hela tiden, men han låg helt orörlig. Det såg ut som färgen i hans ansikte steg lite, som han ville säga att han hörde henne men inte kunde.

Då känner hon samma slags värme, som från mullvaden, fast full av kärlek, lugn och oro. Senare visar det sig att av allt det alla sa till honom de där dagarna, är det bara det dottern sa han kommer ihåg. Han minns det ordagrant. Ingen tror på honom eftersom han fick det mesta återberättat innan han mindes det själv. Dottern vet inte om hon ska tro på det heller, den där ordlösa värmen och allt den hade att säga.

Det är då jag börjar känna hopp. Det är en av de starkare scenerna i boken, och även om man skulle kunna beskriva hela boken som en skräckhistoria om det strikt biologiska perspektivet på människan och det mänskliga psyket, så är det som om scener som den ovan, som får en att tänka:
- Om vi inte är mer än vår biologi blir världen tom och kroppen ett fängelse.