Recension

: Jag är Tintin och Elsa
Jag är Tintin och Elsa: både en pojke, en flicka eller mittemellan Camilla Gisslow
2018
Tallbergs förlag
7/10

Tre trösterika böcker för transbarn

Utgiven 2018
ISBN 9789198423426
Sidor 48
Illustratör Klaudia Drabikowska

Om författaren

Camilla Gisslow är en svensk författare, föreläsare och aktivist. Hon har en son som är trans, och sedan han kom ut har hon arbetat aktivt med transfrågor och transpersoners rättigheter. Dokumentären En vanlig fucking människa som handlar om Camilla och hennes son gjordes 2015. Hon debuterade litterärt 2016 med romanen Jag har ingen historia, jag har ett liv.

Camilla Gisslow – författarens hemsida.

Sök efter boken

De senaste åren har det skett en explosionsartad ökning av antalet barn som söker vård på grund av könsdysfori – alltså för att deras könsidentitet inte stämmer överens med deras tilldelade kön. Det finns olika åsikter om vad det här beror på – personligen är jag övertygad om att det handlar om en mer tillåtande attityd i samhället och att transpersoner äntligen fått lite positivt utrymme i media och populärkultur. Men oavsett vad det beror på så finns de här barnen där ute, och tillsammans med sina föräldrar måste de försöka få klarhet i vad det är de känner, hur de ska gå vidare, och hur de ska få omgivningen att förstå vad det innebär att vara barn och transperson.

Till deras hjälp har Camilla Gisslow skrivit tre bilderböcker (illustrerade av Klaudia Drabikowska), riktade till barn i förskoleåldern: Jag är Linus – en pojke med snippa, Jag är Bella – en flicka med snopp, och Jag är Tintin och Elsa – både en pojke, en flicka, eller mittemellan. De följer tre olika transbarn, med olika typer av könsdysfori. Böckerna följer samma mall – i synnerhet boken om Linus och boken om Bella är nästan ordagrant lika, med undantag för namn och pronomen på karaktärerna. Först blev jag besviken när jag upptäckte det, men sen insåg jag att jag nog är en ganska atypisk läsare – dels för att jag är vuxen och inte har några barn, men också för att jag läser alla tre. Jag tror att det stora värdet i en barnbok om ett transbarn är att både förälder och barn kan få känna sig mindre ensam. Att de kan då se att det finns andra familjer som går igenom precis samma sak. Och då läser man sannolikt den bok som är analog med ens eget barns könsidentiet, inte alla tre böckerna.

Böckerna redogör rakt och enkelt för de olika barnens grundpremisser:

Jag heter Wasim
Jag är en flicka fastän alla tror att jag är en pojke.
Alla tror att jag är en pojke för att jag har snopp.
En kan vara en flicka fast en har snopp!
Jag vet att jag är flicka, för att jag känner det inom mig i mitt hjärta.

Camilla Gisslow, Jag är Bella - en flicka med snopp

Därefter följer en passage som beskriver barnens dysfori – och där blir jag lite besviken. Författaren har valt att beskriva dysforin som om den vore synonym med ilska. Transpojken Linus uttrycker det:

Jag blev arg på min mamma när hon köpte klänningar till mig.
Jag blev arg på mitt hår.

Ilska är kan absolut vara en del av könsdysfori, i synnerhet kanske hos ett barn som har svårt att förstå och sätta ord på sina känslor. Men att bara uttrycka dysforin som ilska är att göra det för lätt för sig. Det får barnen att verka griniga och bångstyriga, och missar den delen av dysforin som utgörs av sorg och ångest. Mamman till transflickan Avery Jackson – hon som var med på omslaget av National Geographic för några år sedan – har berättat i podcasten How to be a girl (avsnittet heter ”Red state mama”, men lyssna på hela podden!) om hur hon insåg att hon var tvungen att låta Avery få leva som flicka när Avery försökte kasta sig ur bilen medan de körde på motorvägen. Så stark, och så komplex, kan ett transbarns dysfori vara.

Men om beskrivningen av barnens dysfori gör mig besviken, så tycker jag desto bättre om en senare passage, som handlar om att få byta namn. Steg för steg berättar barnen om alla platser deras nya namn står: vid deras krok på förskolan, vid deras tandborstmugg, vid deras stol, på tårtan de får när de firar det nya namnet. Det blir så tydligt i den här passagen hur otroligt närvarande vårt kön och vårt (nästan alltid könade) namn är i vardagen. Hur viktigt det är att det stämmer, för att vi ska kunna må bra.

Transbarnen i Gisslows berättelser möts av en förstående och välkomnande omgivning. Föräldrarna lär sig använda rätt pronomen, och de har fest på förskolan för att fira barnens nya namn. Så här är det inte nödvändigtvis att vara trans, och ett annat perspektiv finns till exempel i Sophie Labelles barnbok My dad thinks I’m a boy?! Det är viktigt att vara medveten om det, och möjligen hade böckerna vunnit på att också nämna någon liten motgång – en morförälder som inte vill acceptera det nya namnet, eller ett barn på förskolan som tycker att man inte kan vara en pojke med snippa, till exempel. Men kanske är det just den här lite rosenskimrande versionen som kan behövas ibland. Vi är så bra – både vuxna och barn – på att oroa oss och se hur allt kan gå fel, så kanske kan det vara befriande att få se hur allt bara kan gå smidigt och lätt ibland.

Camilla Gisslow. Jag är Linus - en pojke med snippa

Det är glädjande att se att Gisslow har valt att även skriva en bok om ett icke-binärt barn. Icke-binära transpersoner är en grupp som så ofta glöms bort eller förminskas. Tintin/Elsa säger:

Jag vet att många inte tror att jag kan vara både pojke och flicka samtidigt. Men jag vet att jag är det. Jag känner det i mitt hjärta.

Jag blir lite konfunderad när Tintin/Elsa säger: ”Jag gillar när fröknarna och min familj frågar mig vem jag är på morgonen.”, illustrerat med en förskolepedagog som frågar: ”Är det Elsa eller Tintin som vi har här idag?” Den här bilden av att en ickebinär eller gender fluid person skulle känna sig som två olika personer stämmer inte med min erfarenhet av de ickebinära transpersoner jag har träffat. Borde inte frågan vara ”vilket namn vill du att vi ska använda idag?” Men det är förstås Tintin/Elsas sak att avgöra, inte min.

Jag tycker också att Gisslow och Drabikowska förtjänar en eloge för sin ambition att inkludera olika kulturer och olika typer av familjer. Tintin/Elsa har två mammor. Bella är rasifierad, och hennes mamma har hijab. Transbarn finns så klart i alla sammanhang, och det är glädjande att se det representerat i Drabikowskas illustrationer. Hennes helsidesillustrationer är rättframa och tydliga, i vad som för mitt otränade öga ter sig som akvarell. Och om Linus och Bella har lite könsstereotypa kläder (som transbarn gärna har, för att undvika missförstånd) så har Tintin/Elsa en desto charmigare kaotisk blandning av cowboyboots, tyllkjolar och glittriga hårspännen.

Sammantaget tror jag att de här böckerna kan vara till stor tröst och glädje för ganska unga transbarn, och för deras föräldrar.

Katie Collmar

Publicerad: 2018-03-12 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-11 19:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7279

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?