Recension

: Tjugofemtusen kilometer nervtrådar
Tjugofemtusen kilometer nervtrådar Nino Mick
2018
Norstedts
8/10

Direkt och kompromisslöst om att vara trans

Utgiven 2018
ISBN 9789113082295
Sidor 76

Om författaren

Nino Mick (f. 1990) är en svensk scenpoet och författare. Hen blev svensk mästare i poetry slam 2013. 2018 debuterade Mick med diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar.

Nino Mick – författarens hemsida

Sök efter boken

Tjugofemtusen kilometer nervrådar är en diktsamling av Nino Mick, som skildrar hens könsidentitetsutredning. Små beskrivningar av de olika skedena i utredningen blandas med ögonblicksbilder ur Micks vardag, och tillbakablickar till tiden när hen försökte leva i enighet med sitt tilldelade kön.

När Mick skriver som allra bäst är hens dikter enkla, konkreta och direkta. Som när diktsamlingen öppnas med de två raderna:

Första besöket:
jag är här för att jag vill bli lämnad ifred

Med små medel lyckas Mick fånga och beskriva dysfori – känslan som är grundsymptom i det psykologiska lidande det innebär att vara transperson. För att leva med könsdysfori är just att aldrig få vara ifred. Ständigt pockas det på en med namn och pronomen och könsbundna tillrop. Ständigt görs det uppenbart hur man inte är rätt, inte är den som det förväntas av en. Och är det inte omvärlden som pressar på med sina normer och sina förväntningar så gör dysforin det så bra på egen hand.

Några sidor senare beskriver hen lika träffsäkert känslan av att leva i en kropp som på en gång är och inte är ens egen, och som närmast tycks motverka en:

Jag såg en orm idag i skogen
ringlande på magen över gruset
som om inget gjorde ont
och varje motstånd den mötte på vägen
gled den bara runt

Tänk om min kropp kunde hjälpa mig så där

Ett tema som återkommer är att inte passa in heller i de snäva mallar som finns för transpersoner. Att inte vara enkelt definierbar. Vårt samhälle har kommit till en punkt där många kan förstå och acceptera koncept som att vara ”född i fel kropp”, men har svårt att förstå att det inte är så enkelt. Att ens kropp kan vara rätt, men att problemet kanske ligger i vilka slutsatser människor drar utifrån den. Eller att ens kropp kan behöva förändras med hormoner eller kirurgi, men att målet inte behöver vara en kropp eller ett uttryck som är ”normalt”. Att kön är så många olika saker, och att det finns så många fler kön än två. Mick skriver:

[...]
Närmare biologin
jag önskar mig språk anpassat efter kropp, inte tvärtom
komma bakom, krypa mellan
naturvetenskapens spjälsängsstaket

Längs forskningens marginaler myllrar det
som slampar och queerar
alla animaliska anomalier
och avartens ständiga överlevnad

Det är svårt att recensera poesi, för när den träffar rätt är kontakten så direkt att den blir svår att analysera. Texten går direkt till känsla utan att passera via tanke. Och när det inte träffar rätt undrar jag om det är jag som inte förstår vad författaren menar. För när jag läser Tjugofemtusen kilometer nervtrådar är det som att vi för en dialog, Nino Mick och jag, men den är så kondenserad och så avskalad, bygger så mycket på underförstådda koncept och på förförståelse, att ibland når orden inte hela vägen fram. Och då har jag svårt att säga om problemet ligger hos mig eller hos författaren.

I delar av diktsamlingen är den kristna symboliken starkt närvarande, med referenser till Gud, till änglar och paradis, ofta kontrasterat med explicita skildringar av sex och kroppslighet. Jag får intrycket av att Mick gör upp med en frikyrklig bakgrund, men även om det också är välskrivet berör det mig mindre. När metaforerna blir för många, och symbolerna för välbekanta försvinner något av den där enkelheten och direktheten som jag tycker är Micks största tillgång. Av samma anledning blir jag tveksam till passagen som är en dialog mellan ”spegeln” och ”vi”. Vid ett tillfälle citerar Mick sitt förlag som skriver ”distansen skapas av den akademiska terminologin”. Den akademiska terminologin är jag välbekant med, den stör mig inte, men däremot tappar jag bort mig – ironiskt nog – när det blir för mycket struktur, när dialogen inte längre är mellan mig och författaren utan mellan flera parter i texten. Det skapar distans mellan mig och texten.

Men det gör mig inte så mycket att alla dikterna inte når fram till just mig. Kanske når de fram till någon annan, och det råder verkligen ingen brist på dikter som träffar perfekt. Och jag har fått hindra mig själv från att skriva en recension som består helt av citat, för jag vill så gärna dela formuleringarna som helt enkelt är för bra för att jag ska kunna beskriva dem på ett sätt som gör dem rättvisa.

Bara ett sista citat:

Vad ska jag göra med plastorden
vad ska jag göra med
”mellan könen”
”född i fel kropp”
”man” och ”kvinna”
”pojke” och ”flicka”

kan dom komposteras eller brytas ner

Katie Collmar

Publicerad: 2018-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2018-02-13 06:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7249

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?