Den gode Marcus Stenberg säger sig i sin bok Jag har inte råd: Sorrow no 5 ha skrivit om det han skäms för mest, sin usla privatekonomi. Och jag måste säga att jag har lite svårt att förhålla mig till det där, och därför också känner mig rätt ambivalent till denna bok. Mitt problem har väl snarare varit motsatsen, att jag alltid hållit hårt i mina pengar. Kanske för hårt. Lite föraktfullt har jag betraktat dem som strött sina slantar lite överallt. Men så är jag också uppväxt i ett klimat, där det alltid varit lite av en sport att leta efter extrapriser i mataffären och att det nästan är lite fint att hitta förra säsongens vinterjacka till halva priset.

Sådan är inte Marcus alls. Han ser snarare det unika i det dyra och exklusiva. Han törstar efter saker som Dolce & Gabbanas Batman-t-shirtar och linjaler i mässing, eller vad det nu kan vara. En vana som hur som helst, med all önskvärd tydlighet, väcker ett växande, aldrig sinande habegär. Det begäret stjälper i sin tur tanken om att pengar faktiskt har ett värde in i en rosaskimrande dimma, som snart leder till svår ångest och enormt stora ekonomiska skulder.

Stenberg bestämmer sig efter att ha läst Gunilla Brodejs bok Shopstop om ett års köpstopp. Och det är det den är boken – skriven i dagboksform – handlar. Jag måste ta ett djupt andetag innan jag kastar mig in i handlingen, för det har sin sidor att skriva på det här sättet. Det kan både bli förtätat men också rätt distanslöst. Sedan skriver han ju om ett ämne som bär mig så emot. Var tusan kommer den här fullständiga tsunamin av slit-och-släng-åtrå ifrån? flämtar jag efter ett tag och måste upp ovanför ytan och ta en nypa luft igen.

Men även jag som är uppväxt på det konsumentkritiska 1970-talet hittar små guldkorn. Det är väl också de som är den här bokens styrka. Som när författaren dyker ner i aktuell forskning kring hur ett företag bäst kränger sin vara och på ett mycket genomtänkt (och i mitt tycke cyniskt) sätt får kunden att stanna kvar. Försök att gå till teleoperatörs butik och säga upp ditt mobiltelefonabonnemang till exempel. Det går inte. Nej, då måste man göra sig omaket att själv ringa operatörens särskilda uppsägningsavdelning.

Och när de väl svarar på den uppsägningsavdelningen är inte mindre än en lätt förtäckt säljavdelning du talar med. Den är specialiserad på att ta reda på vad du som kund är missnöjd med och locka med erbjudanden som avstyr din uppsägning. Stenberg påstår till och med att de som jobbar på en sådan avdelning får bonus på sin lön baserat på hur många uppsägningar de lyckas förhindra. Alltså får du som konsument gå in med störtkruka och verkligen ha bestämt dig, när du ringer upp.

Men inte nog med det. Väl uppsagt och klart fortsätter företaget ifråga terrorisera dig via din mejladress med känslomässiga vädjanden. I inkorgen undrar de saker som varför. De erbjuder lösningar, de försäkrar dig om att du kan komma tillbaka när som helst. De vill ha dig tillbaka. De vill fortsätta vara vänner. De säger farväl. Som om det var din första tonårsförälskelse du just lämnat och bara var 15. Det är nästan så jag får lust att bli generaldirektör på Konsumentverket.

Det utmanar dock mina uppfattningar ordentligt när Marcus Stenberg i en passage erkänner hur han tidigare utan problem kunde ta ett sms-lån på 8000 kronor, för att betala av ett på 5000 och sedan handla på E-bay för mellanskillnaden. Vad är problemet?

Jag vet inte om det är den provokationen eller om att det är att boken är skriven just i dagboksform som ibland tröttar ut mig. Boken blir en aning pratig. Jag blir nästan sugen på att läsa Hamsuns Svält för att vidga mina perspektiv och få syre.

Men trots att jag har svårt att identifiera mig med hans köphets, måste jag ändå erkänna att det är rörande att läsa om hans kamp om att bli skuldfri i denna bok. Bara hur svårt det ta orden ”jag har inte råd” i sin mun. Som om en skalad morot i truten skulle vara fullgod ersättning för ett cigarettsug som känns ända ifrån fötterna. Testa får du se.