En plats och ett förflutet som man trodde att man lämnat bakom sig för gott. En gudsförgäten håla full av hemligheter, där unga människor dövar tristess och hopplöshet med destruktivt festande. En vacker flicka som hanterats illa av männen omkring sig, och inte minst en kriminalkommissarie med alkoholproblem, betydligt bättre på polisjobbet än på livet.

Lina Bengtsdotters deckardebut är onekligen full av genreklichéer. Och ändå … Ändå lyckas hon blåsa liv i dem och skriva en av de proffsigaste deckarna jag läst på länge. Möjligen alls, faktiskt.

Kriminalromaner är egentligen en genre som fascinerar mig. Tror det handlar om den där glidningen mellan obehag, våra stora rädslor, och underhållning. Mellan realism och påhitt. Samtidigt läser jag dem inte särskilt ofta eller entusiastiskt; jag blir helt enkelt ofta alltför ”underväldigad” av allt från språk till intrigbygge.

Bengtsdotters Annabelle hade jag kunnat plocka upp därför att den fått så ovanligt bra kritik, för det har den – om jag varit bättre påläst, vill säga. Istället är det ortsnamnet i baksidestexten som fångar min blick. Lilla Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland, är en plats jag har en personlig relation till.

Dessutom är det en av mina käpphästar, det där med att skildra Sverige utanför Stockholm. Det är ett sällan oproblematiskt tema som med lätthet suger mig till sig, för det är ju ofta de till Stockholm avflyttade författarnas barndomstrauman från småorterna som skildras i litteraturen. Om något alls. Med betoning på det sistnämnda.

I Annabelle skickas Stockholmpolisen Charlie Lager, tillsammans med kollegan Anders, till Gullspång, platsen hon lämnade bakom sig när hon var fjorton och inte har återvänt till sedan dess. Ingen i hennes nuvarande liv vet ens att det är därifrån hon kommer. Charlie pratar inte om sin familj eller sin bakgrund. Punkt.

Nu behöver den lokala polisen – skeptiska till Stockholmsintrånget som man kan förvänta sig – hjälp med ett försvinnande. Sjuttonåriga Annabelle kom aldrig hem från festen hon inte hade fått gå på för sina föräldrar om hon frågat, och det börjar alltmer stå klart att något måste ha hänt henne. Vart tog hon vägen när hon vinglande lämnade den övergivna lanthandeln där ortens ungdomar brukar festa? Varför gick hon ens iväg ensam? Varför kom hon aldrig hem?

När Charlie och Anders anländer sjuder det lilla samhället av aktivitet. Frivilliga från Missing People går skallgång. Ryktena går om den försvunna flickan, vem hon var och vad som kan ha hänt henne. Men inte bara nutiden pulserar; också det förflutna gör sig påmint, med gamla konflikter, lojaliteter och minnen.

Charlie är på en gång avståndstagande och tillhörig. Det förflutna tränger sig på, men innehåller också nycklar till hur alltsammans blivit som det blivit. Berättelsen växlar mellan tidsplan och perspektiv. Den process återvändandet innebär för Charlie berör, och de olika trådarna kring Annabelles försvinnande vävs samman på ett sätt som känns spännande ända till sista sidan.