Danska soldater är på plats i Afghanistan med uppgift att hjälpa till i landets återuppbyggnad. I provinsen finns också brittiska och amerikanska enheter men de nationella soldatgrupperingarna opererar separat från varandra.

Handlingen i romanen Den första stenen inleds lugnt. Den allvetande berättaren introducerar oss för vältränade nordiska kroppar, som utstått (och klarat) både fysiska och psykiska tester. De uniformsklädda danskarna känner att de förberett sig väl inför uppdraget. Översten i plutonen är äldre och bidrar med sin kunnighet i förhandlingar. Kommunikationen med de lokala makthavarna blir allt bättre. De mellanmänskliga kontakterna präglas av leenden, kamratskap och nyfikenhet som förseglas med riktiga och ärliga handslag.

Men så inträffar Incidenten. Därefter ännu en. Snabbt är soldaterna figurer som snubblar in i allt våldsammare händelser. En aldrig så väl utförd förberedelse visar sig vara utan betydelse när något brister på insidan i den egna plutonen. För de lokala krigsherrarna kvittar det om de skjuter på soldater från fredliga Danmark eller Darksky, det amerikanska företaget som innehar kontrakt med USA:s försvarsmakt. Efter explosionerna räknas antalet döda och skadade. Än en gång konstateras: Civilbefolkningens offer är alltid störst.

Kriget är ett viktigt levebröd, en näringsgren som försörjer individer, familjer, byar, nationer. Också Bertolt Brecht såg ett sådant sammanhang i sitt drama Mutter Courage. I Brechtpjäsen framställs krigshandlingarna med mycket tydlig distans, för att skapa reflektion hos publiken. Men så sker inte i Jensens roman. Krigshandlingarna överrumplar mig som läsare, de är omedelbara och tid för eftertanke ges inte. Händelserna framstår i stället som självklara och överlevnadskampen är primär.

Andra recensenter har i sin läsning av romanen dragit paralleller till dataspel, där aktörer uppnår högre resultat (når en högre level) med identitetsbyten. I soldatutbildningar ingår dataspel som förberedelse inför det asymmetriska kriget. Det handlar om att öva sig på snabba val i den brinnande striden, också att hantera konsekvenserna av de felaktiga valen. Men de fysiska förnimmelserna upplevs bara på plats. Romangestalterna får uppleva hur munnen fylls med sand, hur dammet tränger in i näsan och hur öronen drabbas av dövhet. Tunnelseende är bara förnamnet när de försöker återfå balansen.

På några få veckor sprängs föreställningarna om ideal och moral; de ligger som oigenkännliga splitter i den vidsträckta öknen. Om det finns liv, släcks det i samma ögonblick när foten trampar på vägminan eller när kroppen snuddar vid linan som utlöser försåtsminan i buskaget.

I romanens andra hälft, byts perspektivet till att skildra händelseförloppet genom Khaiber, en dansk som flugits in på uppdrag av säkerhetstjänsten. Med honom följer eftertänksamhet kring frågan vad som sker när människor vistas i kriget årtionde efter årtionde. Å ena sidan låter författaren honom uttrycka följande tankar:

Förändring, detta giftiga ord i ett samhälle där urgamla traditioner påbjuder att livet fortsätter utan avbrott från generation till generation. Här är förändring identiskt med sammanbrott.

Men å andra sidan jämställer Jensen de danska soldaternas utsatthet med ett totalt sammanbrott. De språkliga och kulturella världarna kan svårligen hanteras av influgna människor som drivs av sina känslor i stället för sitt förnuft. Dessvärre hjälper det inte heller att sända erfarna bornholmska lokalpolitiker till ett land där en missbedömning av hälsningsritualernas variationer och betydelser ger oanade förvecklingar.

Tidsomfånget för intrigen är chockerande kort utifrån perspektivet att händelsernas verkan skapar sår som kommer att stå öppna i generationer. Jensen balanserar sådana insikter med skicklig porträttkonst. Ingenstans förekommer schabloner – nej, han är väl förtrogen med gruppens psykologi liksom med reaktioner hos enskilda individer. I hans berättelse ges utrymme för ett komplext känsloregister när han målar upp eldhavets explosion och dess attraktionskraft. Förstörelselustan förknippas inte enbart med vapen och inte heller enbart med män. Fascinerande är också läsningen av den muntliga historiespridningen; hur snabbt det går att skapa livskraftiga myter som sprids från tusen munnar till tusen öron – utan den minsta tillgång till internet.

Om jag någon gång tvekar inför romaner, sker det när de är över 500 sidor långa. Jag brukar hitta textpartier som med fördel kunnat strykas. Men i Jensens roman ska ingenting tas bort eftersom allt behövs för att skildra krigets oundvikliga logik.