Recension

: Villastan
Villastan: en sluten värld för Stockholms ekonomiska och kulturella elit Fredric Bedoire
2017
Bokförlaget Langenskiöld
8/10

Överdriven exploatering krossade drömmen

Utgiven 2017
ISBN 9789188439062
Sidor 383

Om författaren

Fredric Bedoire, född 1945, författare i arkitektur- och kulturhistoriska ämnen, professor em. från Kungl. Konsthögskolan och vice preses i Konstakademien. Hans senaste arbete är det med Stora fackbokspriset belönade verket Den svenska arkitekturens historia (2015), tusen års utveckling i två delar. Han har bl a även utgivit Stockholms Byggnader (omarbetad upplaga 2012), Svenska slott och herrgårdar (2006), Hugenotternas värld. Från religionskrigens Frankrike till Skeppsbroadelns Stockholm (2009, fransk uppl. 2013), Restaureringskonstens historia (2012), den Augustnominerade boken Guldålder. Slott och politik i 1600-talets Sverige (2002) och Ett judiskt Europa. Kring uppkomsten av en modern arkitektur 1830-1930 (1998, 2003, eng. uppl. 2004).

Sök efter boken

Den magnifika boken Villastan: en sluten värld för Stockholms ekonomiska och kulturella elit, skriven av Fredric Bedoire, är sprängfylld med personhistoria, arkitekturhistoria och kulturhistoria, och rikt illustrerad med arkitektoniska ritningar, fotografier och kartor.

Författaren, Bedoire, blev av Kungliga Vitterhetsakademien tillfrågad om han kunde tänka sig att skriva en bok om Villastan vid Humlegården i Stockholm. Denna akademi har nämligen, sedan 1973, varit belägen i Villastan och haft Villagatan 3 som sin adress, efter det att huset donerats till akademien 1963, i samband med att ägaren Herbert Rettig gått bort. En bebyggelsehistorik över Villastan har alltså inte skrivits förrän nu.

På 1870-talet uppstod tanken på att bygga bostäder strax norr om parken Humlegården i centrala Stockholm. Det var bankdirektören och finansmannen Henrik Palme (1841-1932) som, tillsammans med kolleger i AB Stockholms Byggnadsförening, tog initiativet till byggandet av en villastad, inspirerad av bland annat fina villaområden i Berlin.

Området norr om Humlegården, som dessa byggherrar hade valt, var vid denna tid inte så trevligt; det var ett område med tobaksodlingar och det var ganska ödsligt och hade illaluktande diken längs med Norra Humlegårdsgatan (senare Karlavägen). Där fanns skrangliga plank och ruckliga trähus. Kungliga Biblioteket som ligger i Humlegårdsparken, höll vid denna tid på att byggas och området som helhet skulle behöva få en höjd status. Marken med tobaksodlingarna ägdes av trädgårdsmästare, och dessa var villiga att sälja sin mark, så snart skörden kunde bärgas för sista gången. Marken köptes 1874.

Där tobaksodlingarna funnits ville man alltså bygga en vacker villastad. Det skulle bli något utöver det vanliga. Det skulle bli attraktiva villakvarter i anslutning till Humlegården, liksom i Berlin, där villor fanns i anslutning till befintliga grönområden. De eleganta villorna skulle vara glest placerade och fristående. Husen skulle vara indragna från gatorna och ha trädgårdar. Så blev det. Och från början var gatorna inte heller stenlagda utan belagda med grus.

1877 var första gången namnet Villastan nämndes i en adresskalender, och 1885 var Villastan så gott som färdigbyggd. Henrik Palme hade själv låtit bygga sig en villa och flyttat till området. Men redan samma år som området stod klart, började det förlora sin karaktär. För det hade blivit mycket populärt och trendigt att bo i det nya bostadsområdet. Där bodde industrimän, bankmän, höga officerare, bokförläggare, författare, kvinnosakskvinnor, konstnärer, artister, medlemmar av kungahuset och Riddarhuset, människor med enorma rikedomar och stora konstsamlingar. Där fanns också ett rikt kulturliv och ett aktivt religiöst liv. (Att nämna alla vid namn som bott i Villastan låter sig inte göras i en så kort text som denna.) Många av de rika var också generösa välgörare, och stadsdelen hade inga fattiga, eftersom där inte fanns några gårdshus. Tjänstefolket bodde ordnat i villorna. Det var en mycket välbärgad, avskild och trivsam plats, med andra ord.

Och vad hände då, jo, naturligtvis – tomtpriserna steg i höjden och de som ägde små villor, ville sälja dessa eller riva dem och bygga större villor och till slut ersattes många villor med hyreshus. Henrik Palme själv ”gav upp” tidigt och sålde sin fina villa på Villagatan 4 och flyttade till Djursholm, där han grundade en ny villastad 1889. På platsen där hans villa stått byggdes ett hyreshus i fyra till fem våningar. Villastadsidealet var ej längre möjligt att upprätthålla. Allt handlade om pengar. Till slut var den lantliga känslan i Villastan försvunnen.

Materialet i boken är digert, och att lotsa sig fram genom boken och samtidigt verkligen hålla koll på vad man läser om, var man är, på vilken gata, vilket gatunummer och i vilket hus, och vem som var ägaren, och vem var nu arkitekten? Vem var nu byggherren? Och när revs det ursprungliga huset och vem bodde där, och vem flyttade till det nya huset som ersatte det gamla? Ja, det är ganska knepigt. Det känns nästan som en omöjlighet att hålla det samlade greppet vid läsningen. Så det är nog så, att visst går det att läsa boken från pärm till pärm, men jag tror att de flesta kommer att använda boken Villastan som en uppslagsbok för att då och då läsa om villor och personer och händelser när andan faller på, eller när man planerar att ta sig en promenad, för att rekognosera i Villastan.

Det är en mycket intressant bok, naturligtvis, men det är ganska sorgligt att läsa den. Visst, det är naturligt, eller ett nödvändigt ont, att ett bostadsområde i en storstad exploateras så när som på in i minsta vrå. Men ofta görs det på ett alltför obetänksamt sätt. Miljön tar skada. Villastaden blev till slut inte alls som man hade tänkt från början. Av de cirka 40 villor som byggdes, revs 25 och de flesta andra byggdes om, förändrades och utvidgades på olika sätt. Med mängden människor kan en storstad naturligtvis inte te sig som en idyll. Men lek med tanken att förbud mot höga hus och girig exploatering hade kunnat gälla i stadsdelen. Det hade varit ett väldigt fint, ovanligt och idylliskt område nu. Exklusivt är området dock fortfarande med sina kulturinstitutioner, ambassader och exklusiva bostadsrätter.

Fredric Bedoire avslutar sin bok med bland annat följande ord:

Vittnesbörden om Villastans fängslande avsnitt i Stockholms historia bärs av de gamla villorna och de små hyreshusen, de som ger stadsdelen dess egenartade karaktär. Det är ur deras murar som de färgstarka invånarna ännu talar.

Själv har jag besökt en av de gamla bevarade villorna, den på Villagatan 2, då Polska institutet fanns där. Huset som kallas Adelsköldska villan (efter ägaren, majoren Claes Adelsköld) byggdes 1887-88 och var den andra villan på platsen, efter det att den allra första från 1878 hade rivits. Nu är villan residens för Polens ambassadör. I boken berättas om att Adelsköld tog för givet att hans villa skulle rivas efter hans död och att det istället skulle komma att uppföras en ”ohygglig hyreskasern” på platsen.

Eva Björnberg

Publicerad: 2018-01-19 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-19 18:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7216

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?