Höstmörker och kyla, jag hoppades på varm mat efter en dag på jobbet. Året var 1993. Konstklubben och kollegorna hade arrangerat ett besök hos konstnären Helga Henschen i förorten Duvbo. I hennes hem var atmosfären Kärlek Extra Allt. Leenden, smakrik soppa och anekdoter ur en konstnärs liv. Atmosfären var full av kreativitet och vi gäster presenterades för såväl keramik, målningar som teckningar.

Birgitta Holm har sammanställt en mythografi (författarens fyndiga ordval) över konstnären Helga Henschen, som föddes 1917 och dog som 85-åring år 2002. Eftersom Sverige är ett litet land, är det följdriktigt att Stockholm är ännu mindre. Konstnärer och författare känner ofta varandra. Birgitta Holm har nämligen lekt tillsammans med Helga Henschens ena systerdotter ute på Djurgården där Henschen tillbringade sin barndom, ungdom och delar av det tidiga vuxenlivet.

Jag kan tänka mig att urvalet av händelser ur en privatpersons liv är svårt att göra. Vad är utlämnande? Vad är präglat av de egna preferenserna? Här tror jag att Holm gjort helt rätt som frågat nära familjemedlemmar och vänner till Henschen under skrivandet av biografin. Boken börjar med beskrivningar av åtskilliga relationer och namn. Familjen Henschens tentakler sträcker sig till många andra högreståndsfamiljer. Att passion diskuterades och tillämpades ganska stort i de nämnda släkterna får också en ganska stor plats i inledningen.

Henschen gick i föräldrarnas spår, i synnerhet förädlade hon mamma Signes vision om att förena kärlekskrav med studier och yrke i Ellen Keys anda. Hon öppnade kranen såväl till den omvälvande kärleken som till den konstnärliga ådran. Mamma Signe var ett stort stöd – månne lite för symbiotisk bindning mellan dotter och mor. Relationen till fadern var mer distanserad. Nej, distans är milt sagt. Är inte det här ett exempel på faderns oförnuft och brist på förståelse för sin dotter?

”Om Folke någon gång blir synlig så är det som försvarare av fasaden. Inga svagheter fick finnas i hemmet. Inte ens närsynthet. [- - -] Och när fröken i skolan till slut säger åt Helga att hon måste tala med sin pappa om att hon behöver glasögon vet hon inte vad hon ska göra: ”’Pappa har sagt att det behövs inte’, sa jag, ’det är ingen som har glasögon hemma hos oss.’”

Havsskärgården var en frihetens plats i ungdomen och Henschen tog vara på möjligheter att resa både i Sverige och i Europa trots liten reskassa och hinder som uppstod med andra världskriget. Möten med olika miljöer och människor lämnade spår i henne. Under tiden med förste maken Peter Weiss var ännu inte navelsträngen med modern klippt, vilket Weiss återkom till i sin roman Brännpunkt (tyska originalets namn Fluchtpunkt). Bidragande var kanske de rädslor som väcktes i Henschen när Weiss omgav sig med kulturmän som hade ett mörker inombords. De blev föräldrar till dottern Randi, men båda hade en bild av fri barnuppfostran – vilket gav skadliga återverkningar för barnet. Hon forslades ständigt mellan olika hem, fick uppleva en fasansfull vistelse på barnbyn Skå och gå i skola på olika orter under uppväxten. Både pappan Peter Weiss och mamma Helga Henschen var upptagna med arbete och resor.

Kritiker hyllade Henschens keramik. Hon fick uppdrag att illustrera Gröna visboken och håvade in ännu mer beröm. Jag uppskattar att Birgitta Holm lyfter fram Henschens talang för karikatyrer som senare utvecklas till små satirteckningar i 70-talets fack- och dagspress.

De offentliga utsmyckningsuppdragen ledde till än mer aktivitet i arbetarrörelsens kulturfrämjande insatser. Personliga uttrycksbehov vävs in i samhällsbygget.

Illustrationerna i biografin visar flera konstverk där kvinnan har en central plats. Kvinnorna får uttrycka såväl svärta som sensualism. Men kvinnans sinnlighet finns där utan att behaga eller att vara till för den manliga blicken.

Den övervägande delen av Henschens konstnärsliv innehöll många hårt arbetade timmar och det gav resultat i många olika genrer. En eloge till Holm för att hon använder ordet multibegåvning för att karaktärisera Henschen. Jag känner inte till många konstnärer som prövar så många olika konstmetoder.

Några veckor efter konstklubbens besök i Duvbo mottog jag en gåva av mina arbetskamrater. Det var en inramad affisch; ett avtryck av en tavla målad av Helga Henschen. Bilden föreställer två hästar målade med stora penseldrag. De står mot en varmröd bakgrund och den ena hästen lutar sitt huvud mot den andra hästens rygg. Många av mina vänner har kommenterat tavlan med värme i sin röst utan att de alls har någon relation till ett liv i stallet. Likadant är det för mig som mest ryggar tillbaka av stallets lukt – och förresten – är inte hästar lite stora? Men tavlan berättar för mig om samhörighetens ordlösa styrka och dess lugn.