Recension

: Rocky vol. 33
Rocky vol. 33: Rocky kunde ha dött Martin Kellerman
2017
Kartago
5/10

Bitvis lysande, men med långa transportsträckor.

Utgiven 2017
ISBN 9789175152417
Sidor 117

Om författaren

Martin Kellerman föddes på julafton 1973 i Växjö. Han är serietecknare och mest känd som skapare av den framgångsrika serien Rocky, som första gången publicerades i Metro 1998 och i albumform första gången 1999. Sedan dess har Rocky hunnit bli både egen tidning, teater, teve och film.

Martin Kellerman. Foto: Micke Berg.Foto: Micke Berg

Sök efter boken

Martin Kellermans serie Rocky har varit föremål för stor uppskattning och indignation i närmare två decennier nu, och även om kanske inte allt är strikt självbiografiskt (en del hoppas jag verkligen är tillspetsat) så är det ingen hemlighet att serien mer eller mindre är Kellermans öppna dagbok. Därför har den också förändrats över åren, och jag vill minnas att han någonstans kring album femton eller så ironiserar lite över fans som säger att serien blivit för tråkig och bara består av idel thailandresor och lyxliv; att den var roligare när han var singel, pank och olycklig. Och nu när jag läser Rocky kunde ha dött, funderar jag på om det är sant att serien blivit mindre rolig vartefter Rocky rör sig framåt i livet, eller om det är jag som har blivit femton-tjugo år äldre, och fått en annan smak när det gäller tecknade serier. Efter att ha bläddrat igenom mitt samlingsalbum med tio års rockyserier så lutar jag snarast åt det senare. För grundbulten i Rocky har egentligen alltid varit densamma: en syrlig satir över såväl det egna livet, som samtiden i stort. Rocky är inte en särskilt trevlig person, och försöker inte ge sken av det heller. Han har i grunden vettiga värderingar, och skämten har inte helt sällan en politisk underton och driver med konsumtionssamhället, imperialism eller typ… Jimmie Åkesson. Men Rocky är också småaktig, självisk och besitter en kombination av megalomani och självförakt som ibland är underhållande, och ibland mer irriterande. Så även om problemen Rocky brottas med går från att vara självförvållad brist på pengar, bostad och flickvän, till självförvållad brist på mobiltäckning på en strand i Thailand, så är det i grunden samma serie. Och jag märker att jag har lite svårt att ge ett rakt svar på vad jag tycker om den.

Hursomhelst skulle detta trettiotredje album i princip kunna utgöra ett test av teorin att serierna blir roligare när Rocky/Kellerman är pank och olycklig. För den börjar nämligen med att Rocky får veta att han är bankrutt av någon oklar anledning. Men sen rinner det där med pengaproblemen liksom ut i sanden och nämns inte igen, och Rocky köper ändå en industrilokal i Katrineholm på impuls utan att ha någon plan för vad han ska använda den till, och fortsätter i övrigt ha en bekväm tillvaro som domineras av Netflix, vindrickande och mer eller mindre fyndiga inre monologer. Ibland uppstår en kombination av självironi, populärkultur och kanske en aning samhällskritik som blir lysande, som följande dialog, när Rocky rasande står och brottas med en Bag-in-box:

Rocky:

Sluta stångas, ditt as, så att jag kan få in ditt huvud i fållan, tömma och slita ut din blåsa, blåsa upp blåsan för att få ut de sista dropparna och sedan kasta ditt kadaver i elden!

Rockys kompis (som säkert heter något som en mer uppmärksam läsare har lagt på minnet under de föregående 32 albumen):

Obehagligt för en stadsbo att se, men det här är verkligheten bakom den vacuumförpackade [sic!] maten vi köper i butiken.

Jag som själv är något av en prepper och har trettio liter flaskvatten undangömt i ett köksskåp i händelse av katastrof, tycker också att Rockys inställning till skyddsrum är klart underhållande. Han menar att det är bättre att möta svampmolnet med ett leende och en glass som smälter i handen, för annars står man bara där och trängs i en bunker, måste bajsa i en hink, ”och gissa vem som står bredvid dig? Programledarna från vakna med NRJ.”

Likaså älskar jag hans närmast kärleksfulla karikatyr av Stefan Löfven, när han säger att Löfven är en sån som aldrig tar semester, och inte ens skulle leta upp relaxavdelningen på stadshotellet. ”Han sitter kvar i konferensrummet när de låser och larmar för natten, med en loka och en frallhalva. Det är me-time för Stefan”.

Andra gånger blir självironin mer otydlig, och jag börjar undra om Kellerman verkligen ägnar sig åt intelligent satir över sin egen priviligierade situation som välbärgad (förmodligen, trots motstridiga uppgifter) vit man i ett välfärdssamhälle, eller om han bara ofiltrerat skriver ned sina tankar. Som när Rocky ger sig in i en lång monolog om kortväxta. (Apropå en filmatisering av Snövit tror jag, det är inte helt tydligt.)

Snövit och de sju dvärgarna. Och dvärgarna är såklart vita män allihop. Å alla färgade dvärgars vägnar vill jag uttrycka min bestörtning. Nä, skojaba, jag kunde inte bry mig mindre. Det är väl för att jag själv är en vit man av normallängd, så jag ser inte hur fucked up det här är. Men inte ens om jag var en svart dvärgtjej skulle jag bry mig tror jag. Jag betackar mig för att bli inkluderad i er vita skitfilm. Jag gör en egen film istället där ni långa vita inte är inkluderade! Där dvärgen är prinsessan, och hon har sju snövit. Flip that shit! Och i min film är Snövit ännu mindre än en dvärg. Därmed är det bevisat att det inte är någon idé att inkludera andra hudfärger och dvärgar, för de blir bara argare. Bättre att vi normala sköter allt. För om vi tar med en som är annorlunda så vill alla vara med. Så det är rättvisare för alla om ingen får. Det är liksom inarbetat med den vita normen, och om vi bryter den så kommer det bara att leda till att alla bråkar sinsemellan. Bättre då att fortsätta rikta ilskan mot oss som är vana att ignorera den. Better the devil you know, som Kylie Minogue sjöng. Och hon var från Australien och bara 1,52, det kan inte heller vara så jävla lätt.

Jag har svårt att se skämtet i mastodontstycket ovan, som sträcker sig över två helsidesserier. Är det ett sätt att ironisera över vithetsnormen? Är det ett sätt att driva med grupper som kämpar för att få bli representerade i populärkultur? Är det ett försök att säga ”dvärg” så många gånger som möjligt på två sidor, och är han ens medveten om att de flesta kortväxta tar illa vid sig av den benämningen? Missförstå mig inte, det kan vara viktigt och underhållande att provocera och tänja gränser, men jag har svårt att se vart Kellerman vill komma. Och i albumets sämre delar får jag lite den där Filip-och-Fredrik-känslan, ni vet ”vi är två sköna killar, så om vi bara sätter oss och snackar lite framför en mikrofon så kommer det att bli en superbra podd”. Fast det blir det ju inte.

Ganska många av serierna är så där lätt underhållande, men inte så mycket mer än så. Och det är faktiskt en ganska stor andel som bara går bort för mig, för att jag inte förstår den populärkulturella referensen, blir irriterad på bristande fingertoppskänsla, eller helt enkelt inte tycker att Rockys monologer var så himla fyndiga. Men sen kommer en serie här och där som är närmast genial, och jag tänker att jag har dömt Kellerman för hårt. Jag önskar bara att det inte vore så långa transportsträckor mellan dem.

Katie Collmar

Publicerad: 2017-12-06 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-04 21:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7173

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?