Rima kan inte tala, men hon kan gå. Eller nä, det stämmer inte. Hon kan tala, men gör det inte; hon kan sjunga, läsa högt, recitera Koranen, men hennes tunga strejkar när hon ska tala. Och det är inte så mycket det att hon kan gå som att hon inte kan sluta; så fort hon släpps fri rymmer hon, så hennes familj har tagit för vana att ha henne i koppel med ett rep runt handleden eller låsa in henne i biblioteket för att hon inte ska komma bort. Så gå kan hon egentligen inte heller. Det hon kan är att läsa, och att skriva, måla, berätta. Så med huvudet fullt av Alice i underlandet och Lille prinsen berättar Rima sin historia, hur hon och hennes mor fastnade i en vägspärr i Damaskus, hur modern sköts ihjäl och hon själv skickades ut på en helvetesresa genom krigets Syrien.

Om grundstoryn om en lillgammal berättare som vandrar genom krigets vansinne låter lite Blecktrumman upphör egentligen likheterna där. Yazbek ger henne en röst som är helt och hållet hennes egen. Berättelsen är rörig, med mängder av utvikningar och omtagningar, men alla lägger ett pussel och målar med ordfärger. För hur jävligt allt än är så är ju Rima fortfarande, och också bara nätt och jämnt, ett barn som ingen någonsin lyssnat på och hon har ju så mycket att berätta och så många fantastiska ord att pröva. (Gå på dass när du kan även om du måste springa över gårdsplanen där bomberna faller, säger kvinnorna till barnen, du vill väl inte bli hittad i en urinpöl när du är död?)

Hur kan människor vara olyckliga när de har tillgång till denna enorma mängd betydelser?

Vi följer henne genom vägspärrar, bombanfall, gasattacker, möter torterade demokratidemonstranter, skäggiga tonårsgrabbar med kalasjnikovs, krigsbrudar som bara haft slöja på sig några månader, söndersprängda och ihjälgasade män, kvinnor och barn. (Kvinnorna dör snabbare av gasen, läkarna får ju inte ta av dem slöjorna som håller gasen inne.) Det borde förstås vara outhärdligt, men genom Rimas ögon blir det inte det; verkligheten luckras upp, drömt och vaket flyter ihop, genom barnets ögon blir till och med den hära förestående döden en skapelseberättelse för nya världar. På Saint-Exuperys vingar kan hon flyga från en stjärna till en annan även när döden nafsar henne i hälarna. Hon som vandrar låter oss aldrig glömma verkligheten, alla dessa människor som ”försvinner” ur hennes och andras liv, och det blotta faktum att vår bortglömda berättare har så mycket att säga höjer bara tragedin; samtidigt finns där en sån rusig lycka i berättandet, att få bli hörd, att få göra berättelserna till sina egna och bygga en värld som har en mening när allt faller sönder, om så bara för att allt som försvinner inte ska glömmas.

En halv värld bort sitter vi och debatterar förnumstigt om att hjälpa på plats, reducerar berättelserna till för och emot, buntar ihop människor i tusen- och miljontal, talar om att försvara det förflutna. I en källare i ett utbombat Damaskus sitter en flicka fastbunden medan gift regnar från himlen. Runt om henne virvlar en sprudlande orkan av ord, intryck, uttryck, möjligheter som gnistrar och blinkar innan den måste försvinna. Världen borde få rymma alla de där små stjärnorna.