Måttet på ett samhälle sägs ligga i hur bra det tar hand om sina minsta. Och jag har sett hur olika företrädare på den politiska arenan svingat med yttrandet i luften. De som förordar individens frihet hittar sina argument och metoder att utjämna ekonomisk ojämlikhet genom exempelvis välgörenhet. Om samhällsinstitutionerna är få och icke kostsamma frodas en kreativ entreprenörsanda och ansvarskänsla som gynnar alla. Den andra sidan lyfter fram skattefinansierade samhällsinstitutioner där kompletterande trygghetsnät för behövande är en viktig beståndsdel.

Huvudpersonen Pär bor med sin ensamstående mamma i ett höghusområde. Han är klasskamrat med elever som bor i villaområdet. Så ser det ut på många platser i Sverige. Blandad bebyggelse med fotbollsplaner och skogsdungar att hänga på utanför skoltid. En insjö inom cykelavstånd där man badar veckorna innan skolstart.

Pär, alltså romanens jag-berättare, känner Viktor bäst, men nu går de på mellanstadiet och under sommarlovet har de glidit ifrån varandra. Pär har ingen egen mobiltelefon och ljuger att han ska få likadana nya Adidasbyxor som Viktor. En ny tjej börjar i klassen, Reza. Hon rider på sin attityd och att hon är två år äldre. Reza begär av omgivningen att de ska kalla henne Rihanna. Till det intrikata hör att hon umgås med Pär när ingen annan av kompisarna ser. Fram växer en vänskap men det är inte så enkelt att de delger varandra förtroenden och spelar luftgitarr ihop. Det första steget är väl egentligen att Pär får kalla Reza för Risulven utan att hon protesterar. Stundtals betyder de andra kompisarnas uppskattning mer vilket illustreras av sårande kommentarer som fyller den utlämnade med skam.

En pojke i mellanstadieåldern formas av människorna han är beroende av. För Pär är det svårt att ifrågasätta mamman, som hänger med socialt och kriminellt belastade personer i området. Han döljer att han blir illamående av att mamman tackat ja till jackan med pälskrage hon trånat efter. Dess givare kommer aldrig bli en extrapappa och tanken föresvävar inte Pär en sekund. Läraren är på intet vis blind utan frågar hur det kommer sig att Pär inte leker ute på gården under rasten. Men försvarsmekanismerna är starka. Allt är bra, svarar han.

Reza är bifiguren som likt en magnet drar till sig allas blickar – också läsarens (som är jag). Hennes sociala klättrarförmåga är oöverträfflig. Likväl är hon oönskad, i synnerhet av Pärs mamma. Samhörighet mellan dem som är längst ner på samhällsstegen lyser med tydlig frånvaro.

Nina Ivarsson ägnar sig inte åt navelskådning. Bokens stoff hämtar näring långt från Häagen Dazs-glassälskarnas bekvämlighetszon och kännetecknas av ett starkt engagemang för barn som inte fötts med silversked i mun. Den bärs av sitt eget uttryck och gestaltar trovärdigt Pärs verklighet och fantasier kring vännen Reza. Läsaren glider in i en barndomsvärld på gränsen till tonåren. Emellanåt är världen finstämt skildrad och andra gånger brutalt. Således blir Risulven Risulven aldrig en dokumentärroman eller en programförklaring, som ensidigt kan slås i huvudet på en politisk motståndare. Berättelsen fullföljer sin intention att synliggöra livet på höghusets baksida med stor empati och i dess slut skymtar en strimma av ljus.

Jag vet inte om en roman hjälper oss läsare till bättre beslut. Jag vet däremot att frågor om ekonomisk ojämlikhet söker sitt svar. Och svaret handlar nog inte om att skänka en bytta lyxglass till Pär.