Hur recenserar man en bok vars ord och bilder cirkulerar i ens blodomlopp? Ett stort antal högläsningar av god text, har en tendens att sätta sig.

Anna-Clara Tidholms pekbok Knacka På! fyller 25 år i år. Det firar förlaget med en jubileumsutgåva. Formatet är nästan dubbelt så stort som originalet och inbladade finns två bilder i styv papp att hänga upp på väggen.

Originalutgåvan från 1992 har följts av ständigt nya upplagor och tre uppföljare: Ut och gå!, Varför då? samt Hitta på! Boken är översatt till åtminstone 15 språk. 2013 kom en app som passar mobil och surfplatta.

Varför är då Knacka På! så älskad? För den genomgående enkelhetens skull, svarar jag. Handlingen är konsekvent genomförd. Vi besöker ett hus och dess invånare. Vi knackar på dörrarna och i slutet går vi ut igen. Handlingen är dock inte enklare än att det bjuds subtila överraskningar och mysterier. Hur trivs till exempel den fridsamma Lilla Gubben med att bo vägg i vägg med fyra kuddkrigande apor?

Knacka På! är den perfekta högläsningsboken för att den naturligt stimulerar till delaktighet. Alla små barn vill knacka på dörrarna. Exemplaren blir inte bara sönderbläddrade, de blir sönderknackade.

Språket, som Thomas Tidholm hjälpt till med, är en fröjd att läsa högt, samt att lyssna till. Det beror på alla rim, alliterationer och assonanser, hör bara:

Någon inne?
Lilla Kalle!
Slår på trumma
Trillar kull

Språket bär en kraftfull rytm som harmonierar med upprepningen när vi knackar på, besöker ett rum, knackar på igen och besöker ännu ett rum och så vidare.

Bilderna, slutligen, med den klara färgläggningen, är omedelbara och understryker enkelheten ytterligare.

Tidlös och genialisk kommer denna bok att vara en glädje för de minsta i åtminstone 25 år till och kanske får jag läsa den högt för barnbarn! Grattis till jubileet!