Recension

: Zelda del 6
Zelda del 6: Allt är normalt Lina Neidestam
2017
Kartago
9/10

Fullfjädrat tillskott till PK-kanon

Utgiven 2017
ISBN 9789175152424
Sidor 203

Om författaren

Lina Neidestam är serietecknare, född 1984 och bosatt i Göteborg. Hon debuterade 2009 med den första volymen av Zelda. Dessutom har hon varit med i flera antologier och gjort Femisex-albumet Maran (2011). Neidestam medverkar också regelbundet i tidningar som Nemi, ETC, Situation STHLM och Expressen.

Sök efter boken

En liten bonus med att vara bokrecensent är förmånen att få läsa böcker innan utgivningsdatum. Denna ynnest blir ännu något ljuvare av att böckerna brukar ha en stämpel som markerar att det är ett recensionsexemplar, som låter dig glänsa lite med din VIP-status. Problemet är att de flesta förlag inte kan stava till detta högst relevanta ord, utan istället sätter dit en stämpel med texten ”recensions ex” (sic!). Därför är det extra roligt att recensera böcker från Kartago, de här nämligen en rättstavad stämpel. Sen skadar det inte heller att de ger ut en del av mina favoritserietecknare. Och efter att ha läst Neidestams sjätte album om Zelda och hennes vänner (Zelda – Allt är normalt) börjar jag faktiskt räkna Lina Neidestam till den gruppen.

Jag klargör ju i min presentation här på dagensbok.com att jag är en del av den stora PK-konspirationen, och säkert är det delvis därför jag tycker så mycket om Zelda och hennes vänner. Repliker som ”och då sa Nova att jag var en posörproletär, och då sa jag att hon är tjejen i ‘common people’ och sen drack vi jellyshots i vredesmod” kanske är lite för extrema för att falla under ren igenkänningshumor, men de ligger tillräckligt nära verkligheten i mitt facebookflöde för att bli hysteriskt roliga. Andra replikskiften däremot känns fullständigt realistiska, och blir komiska mer på grund av sammanhanget, och Neidenstams lättillgängliga teckningsstil:

-Du är så rolig, Zelda! Inte som alla andra tjejer!
-Jaså. Hur är ”andra tjejer”?
-Jamen du vet… Dom har ingen humor!
-Är det meningen att jag ska bli smickrad av kvinnoförakt förklätt till komplimanger?
-Nu är du precis som alla andra tjejer!

Någon gång blir jag förvånad över att Neidestam återanvänder skämt, som jag redan sett i hennes tidigare böcker, men det är en petitess. Över lag är albumet roligt, och lyfter inte sällan viktiga frågor som klass, rasism, sexism, och homofobi – framför allt genom att peka på hur de yttrar sig i sina mer subtila former. Som när den priviligierade, vita medelklasstjejen Nova beskriver sig själv som ”skitfattig” för att hennes mamma inte längre betalar hennes hyra, och hon måste sälja sina fonder och aktier, eller när ett lesbiskt par som väntar barn får frågan om hur det ”gick till när de gjorde barnet” men frågeställaren inte har någon lust att svara på frågor om hur deras ”normala” befruktning gått till. En del av serierna ter sig närmast som feministiska önskedrömmar, som den där en vardagssexistisk man till sin egen förvåning råkar kläcka ur sig sanningen om varför han har så svårt för feminister: han är så van vid privilegier att jämställdhet känns som förtryck.

Zeldas värld befolkas av hennes vänner och deras familjer, och karikatyrerna är träffsäkra både när det gäller det nördiga lesbiska paret, Zeldas arbetarklasspappa från landsbygden, och Novas gränslösa överklassmamma. Och under läsningen märker jag att jag börjar tycka allt mer om de här karaktärerna – de är mycket mänskliga, fyllda av dubbelmoral och idealistiska självbilder som de inte lyckas leva upp till, och de är genomgående väldigt charmiga. När Kimaya och Tove mot slutet av albumet får sitt barn, och Zelda blir gudmor, känner jag mig rentav berörd. Och där känner jag att Neidestam kommit ett steg längre än hon gjort i sina tidigare album. Hennes karaktärer har gått från att bara vara ett galleri med figurer som levererar komiska situationer, och blivit personer som jag faktiskt bryr mig om. Detta dessutom utan att serien blir mindre rolig.

Det här är serien för dig som liksom jag bär din PK-fana med stolthet. Framför allt om du (återigen liksom jag) är lite extra svag för historier om lesbiska par med lyckliga slut.

Katie Collmar

Publicerad: 2017-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2017-11-13 18:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7148

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?