Recension

: Blodsviss
Blodsviss Flannery O'Connor
2017
Bakhåll
7/10

En kyrka utan Kristus

Utgiven 2017
ISBN 9789177424758
Sidor 173
Orginaltitel Wise Blood
Översättare Andreas Vesterlund
Först utgiven 1952

Om författaren

När den amerikanska författarinnan Flannery O’Connor dog 1964 var hon bara 39 år och hade endast hunnit skriva två romaner och två novellsamlingar. Det var den autoimmuna sjukdomen SLE som då steg för steg hade tagit knäcken på henne. I nyare svenska översättningar finns romanen Blodsbunden (2003), och novellsamlingarna En bra karl är svårt att finna (2013) och Allt som stiger måste stråla samman (2015). Romanen Och stormen för oss vidare finns i en översättning från 1967.

Sök efter boken

Redan vid tolv års ålder visste han att han skulle bli predikant. Senare såg han Jesus röra sig från träd till träd i bakhuvudet, en vild raggig figur som vinkade åt honom att vända om och följa med in i mörkret där man inte kunde veta var man satte fötterna, där man kanske gick på vatten utan att veta om det men plötsligt insåg det och drunknande.

Hazel Motes, hemma från kriget där han antagligen sett inälvor, jord och rötter sammanblandade i någon typ av mörkbrun sörja, är rotlös. På ett vis i sig själv, men främst eftersom han varken har vänner eller familj att återvända till. Så han beger sig, varken logiskt eller ologiskt, till Taulkinham. Det bara blir så. Predikant blir han också, men inte den typiska predikanten som basunerar ut Jesu ord ni kanske föreställer er. Istället grundar han Kyrkan Utan Kristus vars idé han försöker förklara för folk och andra uppifrån motorhuven på sin gamla Essex. Det är en kyrka där

dom blinda inte ser och dom lama inte går och det som dör förblir dött [och] att Syndafallet aldrig fanns eftersom det inte fanns nåt att falla från, och ingen Frälsning eftersom det aldrig var nåt Syndafall och ingen Domens dag eftersom dom första två aldrig hände. Inget spelar nån roll förutom att Jesus var en lögnare.

Inget spelar någon roll. Hazel Motes är arketypen av en nihilist. Man kan säga, som Nikanor Teratologen (jag vet! förlåt) i Apsefiston, att Hazel gjort en ”vandring från fantasin om Gud och själen till sanningen om Satan och könet”.

Blodsviss är underhållande. Språket är rättframt, handlingen okomplicerad och den innehåller inga språkliga krumbukter. Inga konstigheter, försköningar får ni leta länge efter.

De två små pojkarna, i andra sidan av bassängen, dunkade huvudena i bassängkanten.

Antingen tänkte de att Gud skulle förlåta dem, eller, om de hade sådana böjelser, utgick från att Gud var död och att det var tysken som dräpt han. Men hur kul är inte scenariot? Erkänn!

Andreas Vesterlund har gjort en nyöversättning av denna Flannery O’Connors debutroman och så här kan det se ut när det förhandlas vid ett bilköp: ”Ja, vad skulle’ru själv vilja ge för’na?”. Jag gillar dialoger som försöker efterlikna dialekter och det känns rätt även här. Konversationer utan denna okonventionella grammatik hade tagit bort en stor del av behållningen med boken.

Karaktärerna är vid en första åsyn av enkelt slag, med tydliga personligheter som vaggar in läsaren i en visshet om att de aldrig kommer bjuda på några överraskningar. Så är det nu inte riktigt. Vi har kaxiga Enoch Emery som inte är så lite ful i mun. Eller polisen som knuffar ned en bil från en klippa och lakoniskt konstaterar att har man ingen bil så behövs inget körkort. Vilket Hazel inte har. De polisiära metoderna som användes i den amerikanska södern 1918 verkar ha varit fattig på dialog men desto rikare på kreativa lösningar. Och så har vi Hazel.

Det finns mycket att ta fasta på, olika aspekter det går att grunna på och skriva om. Flannery var katolik och Hazel är hennes motsats, åtminstone teologiskt. Detta faktum gör Hazel till en mer intressant karaktär, för går det inte att ana sig till ett djup som måste finnas i motsättningen mellan skapare och skapelse? Religionskritiken i sig är inte unik, men en bägare med lite frätande syra blandat med religiösa dogmer är alltid uppfriskande att sippa på. Särskilt om det handlar om en kritik av psykologisk och sociologisk art. Och dogmer fascinerar oavsett dess natur.

Hazel är ateist och närmast anti-gud i sin hållning. Jag har vissa svårigheter med att förstå ateister, om man nu definierar ateism som i att veta att det inte finns någon Gud eller annat transcendent väsen. Det kan finnas och det kan inte finnas och för mig är det på ett personligt plan inte särskilt relevant. Uppenbarligen är det ur ett samhällsperspektiv högst relevant, men nu är inte tidpunkten för resonemang kring slikt.

Vem är då Hazel egentligen? Svårt att säga. Mer än ateist är han en dogmatiker och alla gånger en predikant – mot predikandet. Han förespråkar någon typ av hyperindividualitet där var och en är sin egen olyckas smed. Gott så. Idén är åtminstone livsbejakande och det gillar jag. Flera religioner är tvärtom livsförnekande i och med sitt fokus på livet bortom tiden på jorden. Det blir upp till var och en att förbereda sig inför efterlivet och inte nödvändigtvis fokusera på livet nu. Vilken smak och temperatur livets efterbörd kommer ha avgörs strängt taget av ens handlingar och hur väl de faller inom en bestämd mall.

Nietzsches fria ande

betraktar offret – för religioner, staten, rikedom eller fattigdom, för hälsa och ras, han kunde tillagt: kvinnooffret, för man och samhällen – som det stora hindret för människors sammansmältning.
Ulf I Eriksson

Redan bokens baksida avslöjar vilket slut som är att vänta, men jag tror sättet handlingen byggs upp hade fått läsaren att se varthän det barkar oavsett. Upplösningen är en upplösning av ögon i ett ansiktsbad med kalk i. Bland annat. Det känns som om det slutar med något som kriget hade kunnat hjälpa honom med från första början. Om han lyckats så ett frö till insikt hos någon låter jag vara osagt, men kanske påverkar han åtminstone en person som finner mening i medmänniskan och inte enbart i något abstrakt.

Boken innehåller två blinda personer – där den ena inte är blind medan Hazel blir det först i slutet. Jag misstänker, om man kan se, att det går att läsa in en del i det; att det går att tolka det som något symboliskt i att vilja eller inte vilja se. Och alla 666-skyltar! Rör det sig om något rent satanistiskt? Eller varför inte det faktum att människorna i boken hela tiden verkar prata förbi, över eller under varandra. De för monologer, knappast dialoger, och vill framföra något helt annorlunda än lyssnaren vill höra.

Emil Cioran skriver i Sammanfattning av sönderfallet att vi inte skulle

kunna existera en sekund utan att lura oss själva: profeten i var och en av oss är just den smula av vansinne som får oss att frodas i vår tomhet.

Slutar det så för den som inte tror på något: självmord? Fast en självmördare tror att det inte kommer bli bättre och det i sig är något att hålla fast i. En som inte tror på något, hur det nu skulle gå till, håller just denna tanke kär. Men nog kan vi sluta oss till att människor ofta behöver ett sammanhang att leva och verka i för inte gå under. Hur detta sammanhang är utformat är inte heller avhängigt enbart personliga val.

Hur som haver, ut och synda med er, för synden är, som avfällingen Olof Helmersson i Norrlands akvavit lakoniskt konstaterar, ”förvånansvärt billig”. Och lite synd har ingen dött av.

Robert Salmela

Publicerad: 2017-11-08 00:00 / Uppdaterad: 2017-11-08 07:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7142

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?