Någon på nätet som först är en främling, men snart blir en del av ens vardagsliv. Någon som alltid finns där, kanske när inte alltför många andra gör det. Någon som blir någon man litar på, som man anförtror det mest intima. Och först när det är för sent visar sig vara något helt annat.

Vi har läst om det förut, både som fiktion och verklighet. Om unga människor som fastnar i samvetslösa vuxnas garn. Vuxna som utger sig för att vara jämnåriga, kommer nära och till slut använder olika former av förtroenden för att tvinga sig på, för att tvinga fram bilder och filmer. Unga människor som desperata till och med tagit sina liv.

Det är i stora drag vad Fredrik Hardenborg skriver om i sin första ungdomsroman I helvetet vet alla vem jag är. Kanske låter det som en spoiler att avslöja så mycket, men det gör redan baksidestexten. Redan när signaturen P_Wyze skriver ”Hej” till huvudpersonen Rosanna på första sidan kan man alltså som läsare förvänta sig att det ska sluta illa.

Styrkan i det upplägget ligger kanske i att det skapar en sorts spänning, kanske i att Rosanna först inte bryr sig särskilt mycket om den här personen. Hon har sin bästis, hon har festerna på den igenbommade järnvägsstationen och en söt kille på gång. Hardenborg bryter bit för bit ner det där för att göra Rosanna mer sårbar och mottaglig.

Mitt i all dramatik gillar jag vardagsskildringen. Rosanna och bästa vännen Sara bor i lilla Ro, någonstans i Uppsalatrakten, en klart oglamorös liten håla som gjord för att tonårslängta bort ifrån. En hjärtskärande del av deras vardagsliv utgörs av Saras mammas perioder av alkoholmissbruk.

Lite svårare har jag för själva relationen mellan Rosanna och P_Wyze. Jag får aldrig någon känsla av spänningen i att testa gränser, i att utforska sin och andras sexualitet. Redan innan hon inser att hon är lurad och tvingas till det, är det något klart glädjelöst över Rosannas experiment framför webbkameran. Varför gör hon det alls? Varför kan hon inte ens för ett ögonblick få äga sin egen lust? Det hade gjort alltsammans både mer begripligt och relaterbart.

Hade det här varit den första romanen att skriva om riskerna med internet för ungdomar, hade jag nog upplevt den som mer angelägen – och den har verkligen sina poänger och styrkor – men nu är den långt ifrån det. Den här diskussionen har förts ett bra tag, och kanske vore det dags för lite mer nyanser? Kanske kunde hotet vara lite mindre svart-vitt än Den helljugande, onde vuxne? Övergrepp begås ju också och inte minst av jämnåriga. Kanske kunde internet som en plats att utforska sin sexualitet på till och med skildras som positiv? Någon liten gång?

Grooming och virtuella övergrepp är ett allvarligt problem, absolut. Men det är trots allt en relativt liten del av allt som händer på nätet.