”Den är nästan som ett monster som är framme på natten när det är måne.” ”Ett monster som det kommer blod ur munnen på.” ”Som en blandning mellan en hund och ett monster.”

Vad är en varulv? Jag passar på att ställa frågan till en grupp barn i förskoleåldern inför vår läsning av Katti Hoflins och Lidia Blomgrens bilderbok Varulven är vaken. Barnen har ganska olika idéer om vad en varulv kan vara, men de verkar överens om att det är något otäckt och monstruöst.

Varulvarna i Hoflins och Blomgrens bok är däremot inte särskilt skrämmande, varken för vuxna eller barn. Boken inleds med en flera sidor lång presentation av varulvarna – vad de är för några, var de bor och vad de tycker om att göra. Det är en aktiv text där barnen bjuds in att delta och använda sin fantasi och kreativitet:

Blunda först en stund, andas och öppna sen ögonen: då kan du få syn på en varulv. Annars är de osynliga.

Varulvarna älskar all sorts musik. Framför allt sådan som du själv gillar.
Kan du några bra låtar?

Och även om varulvarna i den här boken beskrivs som ”jättefarliga” är det ändå knappast den läskiga sortens varulv vi möter. Vi får i stället veta att varulvar kan börja gråta, att de tycker om att sova i hög och tvätta varandra och att de är jätterädda för solljus.

Så småningom får vi också lära känna den minsta varulven, Svante, som har svårt att sova på morgonen och därför beger sig ut i världen utanför grottans trygga väggar. Svante blir med hjälp av Lidia Blomgrens uttrycksfulla illustrationer, ett sött hundaktigt litet monster som får en hel del mänskliga personlighetsdrag. Han är nyfiken, han blir rädd och han somnar jättefort efter en hel dags äventyr. Svante påminner mig om Mats Strandbergs och Sofia Falkenhems Monstret i natten – en annan barnbok där monstret blir mänskligt, där berättelsen tar läsaren bortom det skrämmande och frågar vad det egentligen är vi är rädda för.

I Varulven är vaken är det möjligen mer subtilt, men barnen följer Svante med största intresse. Under läsningen hinner vi med såväl att räkna varulvar, som att fundera över varulvars olika färger och sjunga en sång varulvarna kan tänkas tyckas om. Det är en fin, färgsprakande historia vi får, som visserligen tar slut lite väl snabbt, men samtidigt lämnar mycket kvar till barnen att fundera på.