När Potterheads (även kända som Harry Potter-fans, för er mugglare) blir ombedda att välja en favorit bland J. K. Rowlings sju böcker om Harry Potter, väljer ofta en klar majoritet den tredje boken – Harry Potter och Fången från Azkaban. Även jag hör till den gruppen, men kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är som gör just Fången från Azkaban så speciell. Jag antar att det kan bero på att det är den första boken där Harry inte är ett barn längre, så det är en försmak av en vuxnare variant av Harry Potter. Samtidigt har Rowling inte börjat döda av viktiga karaktärer än, och Harry har ännu inte hunnit utveckla en tonårsångest värdig Den Unge Werther (alla som läst Harry Potter och Fenixordern vet förhoppningsvis vad jag pratar om). Jag älskar de båda första Harry Potter-böckerna, men de är barnböcker på ett mycket tydligare sätt än någon av de senare böckerna.

Harrys tredje år på Hogwarts kännetecknas också av många nya komplexa karaktärer introduceras, inte minst den empatiska Professor Lupin med sin skamfyllda hemlighet, och rymlingen Sirius Black som visar sig vara någon helt annan än först förväntat. Karaktärer man känner igen sedan de tidigare böckerna mognar, och särskilt Hermione Granger utvecklar en personlighet utöver att vara smartast i skolan och rädda Harry och Ron ur alla knipor. Tyvärr gör hon fortfarande deras läxor, men hon utdelar även ett mycket välförtjänt knytnävsslag till en av bokens antagonister.

Jim Kay har gjort ett fantastiskt jobb i att illustrera J. K. Rowlings magiska värld. Teckningarna är genomgående mörkare än i de tidigare böckerna, men det passar bokens teman väl. De gråa skisserna av Azkaban (trollkarlsfängelset) i början övergår utan problem till komiska bilder på Hermiones trubbnosiga katt. Just den här till synes okomplicerade blandningen av tungt och mörkt med lättsamt och komiskt, allt blandat i en fantastiskt magisk värld, är vad som gör Rowlings berättelse om Harry Potter så speciell.

I den illustrerade utgåvan av Harry Potter och Fången från Azkaban finns också uppslag som tagna ur Harry Potters magiska läroböcker, men som också skulle kunna höra hemma i en uppslagsbok om valfri djurart. Till mina favoriter hör de oerhört detaljerade illustrationerna av vattenodjuret Grindylogg, med torrt beskrivande språk och noggranna mätningar av odjurets utvecklingsstadier.

Jim Kays illustrationer tillför oväntat mycket magi till J.K. Rowlings ord. Även om du som jag redan har flera upplagor av Harry Potter-böckerna, så tycker jag att det är värt att lägga pengarna på de vackra illustrerade exemplaren. Efter att jag läst ut dem så fortsatte jag bläddra i dem, enbart för de fina teckningarnas skull.

Jag hoppas att det inte behöver sägas egentligen, men säger det ändå för tydlighetens skull: har du inte läst Harry Potter än är det verkligen dags att du gör det nu.