Recension

: Det tunna svärdet
Det tunna svärdet Frida Nilsson
2017
Natur & Kultur
8/10

På liv och död men helst på lek

Utgiven 2017
ISBN 9789127150171
Sidor 517
Illustratör Alexander Jansson

Om författaren

Frida Nilsson (född 1979) är författare och översättare. Hon debuterade 2004 med Kråkans otroliga liftarsemester och har sedan dess bland annat utkommit med böckerna om Hedvig som är inspirerade av hennes egen uppväxt. Hon har nominerats till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok tre gånger, senast 2015 för Ishavspirater.

Sök efter boken

Sasjas mamma är svårt sjuk, hon ligger i rummet där uppe och hela familjen väntar på att Döden ska komma och hämta henne. De är beredda men kan man någonsin vara beredd på något sådant? Sasja kan inte längre kalla henne mamma, det är för smärtsamt, utan kallar henne Semilla. En dag talar Sasja och Semilla om hur det är i Dödens rike, hur det går till att komma dit och vem man blir där – och om det går att lura Döden men redan ett par nätter senare kommer han dit med sin båt. Sasja lånar grannens eka och följer efter till Dödens rike, där han i pojken Trine snart får en bundsförvant och vän på den långa och mödosamma färden mot Dödens hus, där den slutliga striden ska stå, striden mot Döden själv, en strid som bara kan vinnas med list.

Det är en saga med sagans alla kännetecken – hjälten och utmaningen, hjälparna och de vars roll är den motsatta. Dödens rike befolkas av de tre folkslagen spartaner, harpyrer och hildiner, som i väldigt hög grad liknar hundar, örnar och svin, djur som också figurerat kring hemmet i den vanliga världen. Där finns soldater, en kungafamilj, en trädgårdsmästare… och så de som är mer direkt underlydande Döden; roddare, snickare, skräddare…

Det finns en tidlöshet, som det nästan måste göra när det handlar om sådant som kärleken och döden – och hur den förra kan övervinna den senare i sagans värld. Men det finns också mer nutida ifrågasättanden och ombytta roller, som att det bara är harpyrflickor som får leka med svärd medan deras bröder ska hålla sig hemma, och kritik mot vuxenvärlden, där föräldrarna inte ser sina barn förrän de tvingas göra det. De förment förståndiga vuxna är på klassiskt barnboksmanér också de som visar sig vara de oförståndiga och det finns hela tiden ett upphöjande av barnen.

När Frida Nilsson är som bäst påminner hon om Astrid Lindgren. Om och om igen associerar jag till stämningen i Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Det är något med sättet att tala om de stora, svåra frågorna så att de blir hanterliga, utan att det ligger något svekfullt i förenklingen. Det är också något med miljöbeskrivningarna, en kista i ett hus, en rosengård och vissa formuleringar:

Prinsessan av Sparta var obönhörligt mycket bättre än jag och Trine på att strida, det gick inte att låtsas om annat. Men det var roligt ändå. Ja, åh, vad jag hade roligt när jag lekte i Dödens rike!

Där är det kanske mer av Lisa i Bullerbyn men för mig låter det väldigt Lindgrenskt. Samtidigt är det inte fullt så enkelt som det kan verka, vad som är gott och ont är inte självklart och spelreglerna som gäller på andra sidan skapar oväntade möjligheter.

Det finns blinkningar till de vuxna läsarna, små inslag ur såväl grekisk som fornnordisk mytologi, som att en av de som för de döda till Dödens hem är en spartan vid namn Karo, eller den något vilsne Höder, som visar sig vara modigare än han själv trodde. För att inte tala om Döden själv som visar sig avvika ganska mycket från den gängse bilden.

Språket är lekfullt och målande och naturen är sällsamt levande, ja besjälad, och väldigt visuellt beskriven. Illustrationerna, som är porträtt av personer Sasja möter, är mjukt vemodiga.

Något av det finaste som finns är här leken, som en motsats mot vuxenvärldens rigida mönster. Faktum är, att något av det sorgligaste som beskrivs är oförmågan att leka.

”Får jag fråga ers majestät någonting?” sa kusken i knipslug ton. ”Om du så starkt ogillar att Prinsessan lär sig strida, varför vill du då så hjärtans gärna att hon ska leka strid?”

Drottningen tänkte efter mycket kort och svarade:

”Ur leken går alla som segrare. Är det inte så, Karo?”

Saga Nordwall

Publicerad: 2017-11-01 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-31 22:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7126

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?