Sedan hon var tio år har Starrs liv varit delat i två hälfter. Den ena levs på den vita privatskolan, där hon har sina vita vänner och sin vita pojkvän. Den andra där hon växt upp, i Garden Heights, ett svart område präglat av gängvåld och droghandel, men också av sammanhållning och gemensamma erfarenheter.

Starr har tur. Hon är en av dem som fått en chans att ta sig ifrån problemen, som har hårt arbetande föräldrar som kan ge henne den chansen. När en av hennes bästa vänner faller offer för gängvåldet och dör, bara tio år gammal, väljer de att köra Starr och hennes syskon hela vägen till den där privatskolan varje dag. Andra vänner har inte samma tur.

Hon är glad att återse Khalil, också han en barndomsvän, när hon för en gångs skull följer med på en fest i Garden Heights. Han erbjuder henne skjuts hem, men de blir stoppade av polisen och det som gång på gång hänt mellan svarta ungdomar och poliser händer: Khalil uppfattas som ett hot och skjuts till döds.

Starr är det enda vittnet, och nu ställs hennes båda världar mot varandra. Den vita skolvärlden, där de flesta utgår ifrån att Khalil var en gangster som förtjänade det, och den svarta, mättad av erfarenheter av polistrakasserier och rasism. Är det ens möjligt att balansera emellan dem längre? Och om Starr träder fram offentligt, som det enda vittnet till Khalils död, vilket blir priset hon får betala?

Titeln på Angie Thomas debutroman hämtar hon från Tupac Shakurs THUG LIFE – ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody”. Det är bara en liten aning av hela den väv av svart kultur, historia och erfarenhet Thomas väver in i sin berättelse, musiken karaktärerna lyssnar på, porträtten de sätter upp på sina väggar, utan att det någonsin verkar konstruerat.

Språket är förstås en viktig del av den där väven, av hela berättelsen om Starr och hennes två världar. Därför skulle jag verkligen inte vilja läsa den här romanen i översättning. Hur översätter man till exempel Starrs pappas teorier om Harry Potter (och ”Why don’t they shoot that nigga Voldemort?”)?

Daddy claims the Hogwarts houses are really gangs. They have their own colors, their own hideouts, and they are always riding for each other, like gangs. Harry, Ron, and Hermione never snitch on one another, just like gangbangers. Death Eaters even have matching tattoos. And look at Voldemort. They’re scared to say his name. Really, that “He Who Must Not Be Named” stuff is like giving him a street name. That’s some gangbanging shit right there.

De teman Ange Thomas behandlar i The Hate U Give är skrämmande aktuella och angelägna, javisst, men det är framför allt en skildring av dem som drabbar, som träffar i magen och sätter sig som en klump i halsen, som värmer och lockar till leenden, skratt, tårar och sträckläsning. Det här är klart en av höstens bästa böcker.