Det fantastiska med magisk realism (som man väl får kalla det när en bok har mirakel, men inga gudar, drakar eller vampyrer) är att nästan allt kan vara en metafor.

Så när staden Halimundas populäraste hora Dewi Ayu avlider, och sedan återvänder till livet 21 år senare, är det förstås bara början på Eka Kurniawans tegelsten om Indonesiens moderna historia. Hon har ju varit med hela vägen; född före kriget med både holländskt och indonesiskt blod, våldtagits av hundratals japaner under kriget, servat både soldater och gerillor och politiker och gangsters under självständighetskampen och efteråt, för att inte tala om alla helt vanliga män… och dessutom sett sina tre undersköna döttrar växa upp för att hamna i våldsamma förhållanden och barnäktenskap. Tro fan att hon väljer att dö när hon fött en dotter till, så snabbt att hon inte ens får veta att hennes önskan att den nyfödda (döpt till Skönhet) följde hennes önskan och blev ful som stryk. Så när hon återvänder till livet är flickan vuxen, har sluppit mäns lustar så ful som hon är, och vilken värld kommer hon ut i då?

Så, jo. Upplägget ger Kurniawan en strålande möjlighet att inte bara berätta historien om ett land, men göra det från många olika synvinklar, och ta upp kvinnornas roll i det även om det alltid blir männen som bestämmer, som dödar, som våldtar, som kränker, som försöker dölja och begrava och vägrar acceptera utmaningar mot sin makt. Och när han redan från början slagit fast att det är den sortens bok där människor kan återuppstå och spöken finns, så finns det liksom ingen gräns för vad han kan hitta på; här finns en berättarglädje och ett persongalleri som inte ligger, för att ta en lite trött jämförelse, Márquez långt efter. Med den där halvt magiska världen kan han gräva ner sig i tankegångar, historiska skeenden och maktspel utan att behöva hålla sig till bokstavliga sanningar, blanda realism och sagor och beskriva världskrig och revolutioner och inbördeskrig och globalisering utan att någonsin behöva röra sig utanför Macond… f’låt, Halimunda.

Det är bara att det efter ett tag blir väldigt mycket våldtäkt, och väldigt mycket trauma som skakas av sig eftersom kvinnor är vana vid det. Som ofta när män ska skriva om hur hårt kvinnor har det blir det lite väl mycket fetischisering över det snarare än en faktisk förståelse. Att han inte ligger Murakami långt efter i besattheten att beskriva unga kvinnors bröst hör väl till genren, men någonstans mellan beskrivningen av hur en vuxen man förälskar sig i en underskön småflicka och den av hur vacker en tonårsflicka är när hon springer naken genom en skola och säger sig ha blivit våldtagen blir trollandet efter en reaktion från läsaren lite tröttsamt. Jag undrar om det verkligen inte finns några kvinnliga indonesiska författare som skrivit om detta utan att gömma sig bakom den där halvgenomskinliga magirealismen där allt kan skakas av.

Vilket är synd, för det finns mycket jag gillar i boken ändå. Och det är väl också ett privilegium att kunna avlägsna sig från det och se det rent estetiskt, att beundra personporträtten och detaljrikedomen medan man lite lagom mansfeministiskt smackar med tungan åt kvinnosynen hos karaktärerna och berättarrösten, som om Kurniawan inte hade en poäng med att göra det där fula, alltför verkliga våldet förrädiskt skönt. Det där såret ska ju göra ont, blodet ska stänka tillbaka på läsaren. Men då ska det träffa rätt också.