Recension

: En allmän teori om glömska
En allmän teori om glömska José Eduardo Agualusa
2017
Leopard Förlag
8/10

En bok värd att minnas

Utgiven 2017
ISBN 9789173437134
Sidor 250
Översättare Irene Anderberg

Om författaren

Jose Eduardo Agualusa - Portrait Session
Ulf Andersen/Getty images

José Eduardo Agualusa är född 1960 och anses vara en av de främsta litterära rösterna från Angola och den portugisiskspråkiga världen. Hans romaner har belönats med en rad priser. En allmän teori om glömska nominerades till International Man Booker Prize 2016.

Sök efter boken

Boken har inte så oväntat en del med glömska att göra. Förblindad som jag är av en eurocentristisk världsbild, har jag löjligt bristande kunskap om Angolas – eller för den delen kontinenten Afrikas – historia. Inte mer än att den skövlats och skövlas av länder bortanför kontinenten.

Vad är glömska? Det är både en individuell och kollektiv förmåga, eller oförmåga om man så vill. Eller glömma som i underlåtenhet, att undvika något och hänvisa till att det fallit bort ur minnet. Glömma är även att förlåta, men vad förmår vi över huvud taget att förlåta? Kan vi förstå andras förmåga att förlåta? Känner vi ens oss själva så väl? Jag vet inte.

Beroende på vad ens politiska tycke och smak föreskriver att man vill kalla det, inleds boken med att revolutions-, upprors- eller självständighetskaoset står för dörren. Konflikten stegras snabbt och slagord byts ut mot kulsprutesmatter, slumpartad död och individuell tortyr. Den som kan sin angolanska historia – vilket jag alltså knappast kan beskyllas för – vet att kolonialmakten med dess allierade tids nog skyfflades ut ur landet. Självständigheten var emellertid inte förankrad i någon solid grund och ett utdraget inbördeskrig bröt ut. Om det förtäljer inte boken särskilt mycket. Det historiskt-faktiska händelseförloppet är korrekt men får främst utgöra fondvägg åt de fiktiva människorna som strös över sidorna.

Vissa omständigheter, slumpens sinnrika arkitektur som ett kapitel heter, får huvudkaraktären Ludo att både bokstavligt och sinnligt mura in sig i en lägenhet tillsammans med en jycke. Lägenheten är även takvåningen i det boendekomplex som i folkmun benämns De lyckligas hus. Dråp, kvarlämnade cementsäckar, slarvigt utförda arkebuseringar, högar med konserver, en smärre trädgård gödslad med mänskligt kött samt en och annan oförsiktig och lättlurad duva möjliggör, och här är symboliken närmast poetisk, självförsörjning. Böcker, möbler och golv får allt eftersom sätta livet till som matlagningsved.

Ludo blir kvar där hon är ett tag. Ett rätt långt tag visar det sig. Lite styvt 30 år är ju en inte alls oansenlig tid att spendera i ett och samma bo. Ett och annat snappar hon upp om omvärldsförloppet. Folk flyttar in i de lägenheter överklassen flytt och lämnat åt sitt öde. Innergården befolkas snart av vidskepliga människor och en liten apa. En något större men inte lika trädklättrande flodhäst dyker oväntat strax upp. Oron, som vi kan kalla det som sker, tar plats utanför lägenhetens väggar. Den har naturligtvis ingen linjär gång som löper från uselt till bra. Liksom i WeissMotståndets estetik skor sig snart samma människor som initierade och genomförde kampen för självständigheten på den samma. Makt korrumperar, pengar i egen ficka värmer bättre än ett slösande på något så onödigt som allmännyttan och folkets väl och ve.

Boken snärjer in mig med sin fantasi och underfundighet. Allvarliga skeenden upplevs närmast vara lite gemytliga. Vid endast ett fåtal gånger vrids en kniv om i magen, som för att påminna att världshistorien sällan är gemytlig. Berättelsen slingrar ihop sig, växer och knoppar ut. Den bryr sig föga om kronologi men så sakteliga visar sig det ena ha lett till det andra. – Aha! – Jaha, så pass! – Naturligtvis, det förstod jag ju egentligen hela tiden – Nej men dra på trissor, var det verkligen han…Helhetsbilden uppenbarar sig så sakteliga för mitt inre öga och upptäckten av de intrikata sambanden är tillfredsställande.

Ludo, jycken och lägenheten bär inte ensamma upp José Eduardo Agualusas lilla pärla till roman. Där förekommer många figurer, alla med olika bakgrund och betydelse för berättelsen. Och hunden visar sig vara människans bästa vän bara så länge den inte blir hungrig nog att överväga en nattlig räd som skulle avrundas med en rad huggtänder nedborrade i människostrupe. Mat för en vecka framåt får snålvattnet att rinna till, och efterrätt i form av en hög med märgben läskar. Så långt går det gudskelov inte.

Hon, Ludo, kritar ned ord och meningar på tapeterna. Skriva, att berätta, blir flyktlinjer. Slita och dra i både mening och meningar för att se vilka diamanter som trillar ut. Eller rota runt i duvors krås och finna de mest otänkbara skatter. Tysta tv-apparater vars filmdialoger fantiseras ihop av några barn för att skapa mening. Om man bara ändrar lite, lite i språket öppnar sig nya möjligheter. Språket, berättelsen i boken är symbolisk; orden går att läsa bokstavligt, men även en blind en som jag anar de underliggande strömmarna av någonting annat. Du finner flödena själv om du läser. Och för Ludo har tiden, som förövrigt förlorat sin konventionella betydelse, sin stilla gång. Äta, elda, spana, odla, spana, äta, elda, sörja, överleva – varför? Tills en dag då…

Robert Salmela

Publicerad: 2017-10-08 00:01 / Uppdaterad: 2017-10-08 14:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7102

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?