Recension

: Från ett cafébord i Paris
Från ett cafébord i Paris: Om vänskap, tristess och samtalets nyanser Owe Wikström
2017
Libris förlag
8/10

Det som är botten i dig är botten också i andra

Utgiven 2017
ISBN 9789173875691
Sidor 175

Om författaren

Owe Wikström (f 1945) är en svensk teolog, författare, psykoterapeut och präst. Åren 1984–2012 var han professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet.

Wikström är känd för sin forskning om förhållandet mellan religion och olika kliniska psykologiska tillstånd, som trauman och fobier. Vid sidan av vetenskapliga publikationer har han skrivit ett tjugotal böcker om musik, litteratur, konst och populärkultur.

Långsamhetens lov (2001) är hans mest kända bok.

Sök efter boken

2013 uppgav var sjunde svensk att de inte hade någon nära vän, enligt SCB. Så visst har professorn i religionspsykologi Owe Wikström all anledning att skriva sin bok. Men även den som redan begåvats med vänner kan hitta intressanta guldkorn och resonemang i den här boken.

Det är en liten triptyk om man så vill, Owe åstadkommit. Den går från att handla om vänskap via att doppa sig i svart livsleda till samtalets betydelse för att skingra lite av den svärtan. Inte ens ett litet ”hej” vid busshållplatsen ska underskattas. Nonsens kanske gör att vi ser världen fräschare.

Vad är då egentligen vänskap? Ömsesidighet och förtroende verkar vara viktiga ingredienser. Wikström dyker ner i två av den norske idéhistorikern Helge Svares modeller. I nyttogemenskapen, menar Svare, kan vi ha mål som ligger utanför den relation vi har till varandra. Man kanske kan vinna något på den typen av förhållande – att skaffa jobb, få uppdrag, lära känna nya kontakter. Sådana vänskapsband kan vid första anblick, tyckas mycket starka. Men i själva verket är de banden beroende av hur samtalsutrymmet ser ut. Om de ene ständigt hör sin egen röst och den andra (både av sig själv och den andre) förminskas till beundrare – ja då handlar det inte om ömsesidighet längre.

Sen finns lustvänskapen. I den ligger istället fokus på ömsesidig trevnad och gemenskap inom relationen. Båda är noga med att ge av varandras tid, intresse och sitt lyssnande öra. Samtalsutrymmet är jämlikt. I sådana vänskapsband kan gränserna mellan ”ditt” och ”mitt” lösas upp i ”vårt”, menar Svarte och fortsätter: motsägelsefullt nog finns inget behov av förhållande. Båda är trygga i sina liv.

Därefter pekar Wikström in på att vissa sociologer lagt märke till att det finns skillnad mellan manlig och kvinnlig vänskap. Det här resonemanget har jag aldrig lyckats identifiera mig med, vem som än framför det. Att män ofta sägs utveckla det som man kan kalla sida-vid-sida-vänskap. När de möts gör de det för att göra saker tillsammans. Spela fotboll, resa, diskutera, jaga. När män pratar ihop sig, menar Wikström, har de ofta fokus på något annat än själva vänskapen eller på sig själva. Det är som om de stod bredvid varandra. Uppmärksamheten är riktad mot något annat än de själva.

Kvinnlig vänskap däremot berör oftare själva gemenskapen med varandra, enligt samma teori. De sägs tala mer om sig själva och om sina närstående liksom om just vänskapsrelationen. Viktigt här är ofta förtrolighet, delandet av hemligheter.

Du må kalla mig kvinna, Owe Wikström, men jag har då aldrig stått sida-vid-sida med någon, utan snarare grävt ner mig i mina vänners liv. Må så vara att de flesta av dem är av kvinnligt kön. Hur som helst har jag i mycket högre grad intresserat mig för gemenskapen och innehållet i en vänskapsrelation, än stått bredvid nån halvt okänd människa och glott på fotboll eller jagat en älg.

Professorn i religionspsykologi tar sedan itu med något riktigt intressant. Han ställer förälskelse och vänskap mot varandra och jämför. Owe tar den italienske sociologen Francesco Alberoni till hjälp. Alberoni menar att man kan vara förälskad i och beundra någon utan att det någonsin behöver vara besvarat. Den förälskades våndor beror på att den man attraheras av är idealiserad. Vänskap däremot är beroende av saklighet och ömsesidighet. Det går inte fortsätta vara vän med någon som inte är sig själv. Till skillnad från förälskelse kräver vänskap ett gemensamt och likvärdigt samtalsklimat präglat av ”att det är på riktigt”. Vänner orkar inte med att bli glorifierade eller romantiskt uppblåsta av varandra. Man väntar sig också av en vän att den ska ha ungefär samma bild av mig som jag själv har.

Wikström fördjupar det där mot slutet av boken när han diskuterar samtalets betydelse. Lite av den drivande tesen är ”jag vet inte vad jag anser förrän jag sagt det” . Man måste ibland få tala om sig själv utan att den andre vare sig ser på klockan eller blir forcerat nyfiken. Först i den lugna berättandet om sig själv blir människan till, hävdar Wikström. Men man får se upp. Just i samtal om personliga förhållanden måste man, menar han, odla en slags opersonlig saklighet.

Ha öppna frågor – inte vara påstridigt nyfiken utan istället vara ute efter fördjupad förståelse. Lite som raden i Gunnar Ekelöfs berömda dikt Jag tror på den ensamma människan från 1941:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Owe Wikströms bok är en bok där blyertspennan går varm. Jag ringar in, stryker under och käftar emot. Jag förstår att ett av författarens syften har varit att trösta och ge kraft. Det jag möjligen saknar är en längre diskussion om vänskapens baksida. Hur som helst. Efter att ha läst det här verket inser jag något. 45 år gammal har jag nog varit en bättre vän, än vad jag någonsin lyckats vara bra sambo, äkta man, älskare eller särbo.

Erik Stenkula

Publicerad: 2017-10-05 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-05 06:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7099

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?