Rubriken till denna recension av Vilda Norden av Jan Pedersen och Henrik Karlsson, kunde också lyda: ”Vad människan har utrotat, nästan utrotat och kunnat rädda och stabilisera igen.” Eftersom vi människor är en del av naturen, kan det inte från början ha varit meningen att vi skulle bli så många i kombination med att vi blivit så extremt aggressiva och med ett så stort hävdelsebehov. Detta tillsammans med vårt kortsiktiga tänkande, gör att vi inte kan hantera tillvaron här bland de andra varelserna på rätt sätt. Varför blev det så? Men tack och lov går det att tänka om, att göra rätt.

Vilda Norden är en mycket fin och inspirerande bok, med fantastiska fotografier och med lagom lång text. För här är det bilderna som dominerar. Speciellt är det att i en enda bok få så många nordiska däggdjur, fåglar och insekter beskrivna i ord med stora bilder. På ett genomtänkt och mycket ambitiöst sätt får man ta del av denna ovärderliga skatt som finns i vår natur. Och nej, alla djurarter i Norden är inte hotade och har heller inte varit det, men alltför många. Boken fokuserar mycket på hotet mot djurarter, men betonar alla de fall där dessa olika djur gjort comeback och på nytt kunnat öka i antal och återvänt till områden från vilka de tidigare varit försvunna.

De båda författarna och fotograferna är båda stora naturskyddsentusiaster och övertygade om att förutsättningen för naturskydd är att människor har kunskap om naturen. Det man känner till bryr man sig om. För att väcka intresse har de tagit bilder som är både annorlunda och vackra, allt för att ge bektrakratren en upplevelse. Här beskrivs däggdjur, fåglar och insekter från Norden, som innefattar Sverige, Finland, Island, Norge med Svalbard, och Danmark med Färöarna och Grönland. Ibland letar jag förgäves efter en bild av något djur eller en fågel som beskrivs i text. Bildmatieralet är inte alldeles heltäckande, en del arter som beskrivs i texten finns inte med på bild.

Fotograferna har verkligen lyckats med sina undersköna bilder, som jag vill kliva in i, för att själv vara med om ögonblicket då fotografiet togs. Till exempel då fiskgjusen med sina mäktiga vingar kämpar sig upp ur vattnet med sin tunga fiskfångst i klorna, när vildsvinssuggan springer genom gräset med sina sju små randiga kultingar i en rad efter sig eller när en ekoxe klättrar uppför en ekstam i solnedgången. På bokens omslag finns en fjällräv i vit vinterpäls. Fjällrävsstammen har länge varit hotad av olika orsaker, men man ser nu en ljusning för dess framtid, tack vare frivilligt engagemang och samarbete mellan Sverige och Norge, bland annat genom stödutfodring. Det finns nu sammanlagt 300-400 individer spridda över Norge, Sverige och Finland. På Island och Svalbard är fjällräven däremot vanligt förekommande.

I slutet av boken uppmanar författarna till upplevelser i det vilda och tipsar om många sådana möjligheter som finns. Deras råd är: Ge dig ut! I bokens avslutning berättar de också om hur några av deras fotografier kom till och man förstår vilket stort arbete, tid och ansträngning som ligger bakom varje fotografi.

Jag skulle vilja citera många av de vackra, målande texterna, men på detta begränsade utrymmer väljer jag en enda att citera, den om de dansande tranorna vid Hornborgasjön. Det är en dans som jag tyvärr själv ännu inte sett, även om jag sett tranor i min hemby i Småland, ett dansande par. Hornborgasjön är ett av Sveriges största naturvårdsprojekt, där man återskapat en levande fågelsjö ur ett igenvuxet träsk.

Höga trumpetstötar välkomnar de nyanlända fåglarna. Några av dem kastar huvudet bakåt och svarar med ännu högre rop. Efter bara några minuters rop gör flera tranor inbjudande hopp. Trevande skutt blir till höga utmanande hopp som andra i gruppen snart tackar ja till. En dansmässig eufori bryter ut. Flera fåglar plockar upp pinnar eller fjädrar som de kastar uppåt i luften, följt av eleganta hopp, landande skutt och piruetter med utbredda vingar. Det kvällas och solen står allt lägre. Som på en given signal lyfter sexhundra tranor som samstämmigt stiger mot den röda skyn över Bjurums kyrka. Sedan girar de och sätter kurs mot sjöns öppna vattenytor som är ”hotellet” för natten. Oron sprider sig bland övriga fåglar och med dunder och brak lättar flera tusen tranor. Den röda himlen fylls av rop och vingar. Efter bara en halvtimme är dansplatsen tom och öde.