Recension

: Noveller
Noveller Tove Jansson
2017
Modernista
8/10

I upplevelsen av landskap och människor

Utgiven 2017
ISBN 9789177016663
Sidor 357
Språk 358

Om författaren

Fotograf: Per Olov Jansson

Tove Jansson (1914-2001) föddes i Helsingfors och utbildade sig till konstnär och illustratör, men började tidigt även skriva parallellt. Med sina muminböcker blev hon Finlands internationellt mest kända författare, men hon har också skrivit romaner, novellsamlingar, självbiografier, sångtext och dramatik.

Sök efter boken

Det är någonting med tonfallet och texten som sammanfaller med landskapet när jag sitter på en skärgårdsö några mil från Helsingfors och läser Noveller av Tove Jansson. Det får mig att undra, finns det berättelser som är beroende av den miljö de föds i? Naturligtvis bortsett från det faktum att en författares verk är beroende av dennes erfarenheter – finns det något ännu mer specifikt mänskligt som är direkt länkat till landskapet? På samma sätt som upplevelsen av en soluppgång i Normandie skiljer sig från den i Kolkata eller vid Siljan. Skulle Tove Janssons texter kunna vara skrivna på en helt annan plats i världen? När jag blickar ut över fjärden utanför vardagsrumsfönstret är jag för en stund övertygad om att så inte skulle kunna vara fallet.

Boken är en samling av tre olika novellsamlingar: Lyssnerskan (1971), Dockskåpet (1978) och Brev från Klara (1991). De spänner alltså över exakt tjugo år. Tove Jansson var och förblev genom hela sitt liv en mästerlig människoskildrare. Genom de olika porträtten som stiger fram kommer jag människorna nära. Det sker inte genom färdiga beskrivningar, snarare är det genom människornas handlingar som de också berättar för mig om vilka de är. Novellen ”Ekorren” är ett lysande exempel på detta. En gammal kvinna har dröjt sig kvar på sin skärgårdsö. Hon har sina vanor och dessa vanor rutas in av ett glas Madeira som intas vid bestämda tidpunkter under dagen. Egentligen är det höst, snart vinter, det är tid att fara till staden. Ändå stannar hon kvar. En dag kommer en ekorre till ön, med vad som tycks vara en ömsesidig motvilja stiger kvinnan och ekorren in i varandras liv. Och allt förändras. Det är kanske de små åthävorna som fascinerar mig mest i Tove Janssons texter. Att hon med tillsynes mycket små gester lyckas måla upp ett landskap och ett skeende som griper tag och får mig att förflyttas.

Finns det då inget negativt att säga? Jo, kanske själva formen. Jag har egentligen svårt för noveller. Det har en enkel förklaring: jag läser i högsta grad för att få förflytta mig bort, jag tycker om att leva mig in landskap och miljöer jag aldrig tidigare vistats i. Men jag tycker om att efter ett litet tag känna mig hemmastadd i de miljöer jag förs till. Det innebär att jag uppskattar att varje kväll färdas tillbaka till föregående kvälls rum och därifrån röra mig vidare. Med noveller går inte det, de är helt enkelt för korta. Även om tonen i denna novellsamling i högsta grad är gemensam är det ändå nya skeenden som jag ska sätta mig in i. Kanske är det heller inget att gnälla över? Nästa gång jag far mot Helsingfors skärgård packar jag bara ned en av Tove Janssons romaner istället.

Matilda Gomis

Publicerad: 2017-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-09 08:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7075

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?