Recension

: Om en vinternatt en resande
Om en vinternatt en resande Italo Calvino
2017
Natur & Kultur
6/10

Nog är det en resa allt …

Utgiven 2017
ISBN 9789127147867
Sidor 305
Orginaltitel Se una notte d'inverno un viaggiatore
Översättare Viveca Melander
Först utgiven 1979

Om författaren

Italo Calvino (c) The estate of Italo Calvino

Foto: The Estate of Italo Calvino

Italo Calvino (1923-1985) var italienare men föddes på Cuba. Bland hans romaner kan nämnas Klätterbaronen (1957, på svenska 1959), De osynliga städerna (1972, på svenska 1978) och Kosmokomik (1965, på svenska 1968).

Sök efter boken

Jag ville verkligen läsa och skriva om den här boken. ”- Åh, snälla, låt mig recensera just den här boken!”. Nu vet jag inte om jag är kapabel till det. Jag borde förstått det redan av titeln. Bra val, Robert. Verkligen mycket bra.

Den inleds som följer:

Du ska just börja läsa Italo Calvinos nya roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dig. Avlägsna alla ovidkommande tankar. Låt världen omkring dig flyta ut i något obestämt. Det är bäst du stänger dörren; teven står alltid på där inne.

Jag neg och tackade för tipset och gjorde det direkt motsatta. Den lästes på tåg (hjärt- och själaskärande barnskrik), i bussar (absurd mobilhögtalarmusik), i bilar (hur socialt är det att läsa i en bil?), med katter i ansiktet (vem vill ens läsa när en katt finns till hands?). Tankarna var helt enkelt någon annanstans. Boken är det första recensionsexemplaret jag hållit i min hand. Oerfaren och överambitiös lät jag därför pennan styrd av svenska järnvägsvibrationer notera, styrka under, referera. Jag förlorade fokus på just det jag borde göra – läsa. Nybörjarfasoner naturligtvis, men till mitt försvar är det inte en helt enkel bok att läsa och jag kan för allt i världen inte få fatt i den nu i efterhand. Det är för att den nästan inte finns.

Den finns nästan inte eftersom det finns 1) ett fysiskt du som läser och 2) ett du uppbyggt av bokstäver som på nåd och onåd är utlämnad till den fysiske författaren, det vill säga Calvino. För det är antagligen Calvino som skrivit, men det kan lika gärna vara du – eller jag, vem vet. Jag tror boken inleds med att den riktar sig direkt till den fysiske läsaren. En tågstation målas upp. Någon förklarar vad som sker (eller kanske sker), vad jag känner (eller borde känna), vad jag förväntar mig (eller skall förvänta mig). Denne någon menar att bokens sidor blandats ihop, att den på tryckeriet sammanblandats med andra böcker. Du traskar iväg till bokhandeln, vill ha ett nytt exemplar och efter några om och kanske än fler men, stöter du på en kvinna som under den fortsatta läsningen, milt uttryckt, blir en central karaktär. Eller handlar det om plural, om ett flertal personer, olika karaktärer? Eller har vi att göra med olika persona?

Jag gör ändå ett tappert försök: Boken är uppbyggd av kapitel vilka i sig är oavslutade böcker som abrupt avslutas. ”Utanför Malborks bebyggelse”. ”På den månbelysta lövmattan”. ”Runt en tom grav”. Så kan titlarna lyda. En gång under läsningen känner jag faktiskt att jag ligger i fas, nästan en bit framom det skrivna till och med. Det är när jag känner igen inledningen på Brott och straff. ”- Håhå, där trodde han att jag inte skulle hänga med!”. Några rader längre ned avslöjas både bok och författare…

Det finns problem med boken som sträcker sig bortom min oförmåga att förstå den: Rasism och sexism. Det är något vämjeligt över ”gamla män som skriver om unga kvinnor och sexakter överlag” som en person i min närhet uttryckte det.

Makiko, herr Okedas yngsta dotter, kom för att servera te, med sina väl avvägda rörelser och sin ännu något barnsliga behagfullhet.

Detta med barnsliga ger en synnerligen obehaglig klang när man kommer en bit längre in i kapitlet. Ett kapitel som kommer involvera sexakter och sexuella fantasier mellan en man, mor och dotter.

På några andra ställen förekommer, vill jag påstå, en försköning av våldtäkten som sådan; motståndet från kvinnan framstår inte som äkta, hennes nej är ett långsamt ja och i slutet förenas de i könsaktens lustar och alla blir nöjda. Ett nej är alltså egentligen inte ett nej. Eller en man som dagligen genom en kikare iakttar en kvinna som är försjunken i sin läsning. Eller en professor som har en inte helt professionell relation till en student. Jag reagerar även på uttrycket ”mörkaste Afrika”. Här är inte utrymmet att brodera ut sig gällande förhållandet till äldre texter och hur trogen man skall vara originaltexten, men det lämnar en lite besk eftersmak.

Boken har emellertid stora förtjänster och är ofta väldigt underhållande, ibland även rolig. Teman som dyker upp i olika uppslag dristar jag mig till att påstå: Litteratur och språk och kanske framförallt det skrivna ordets otydlighet och flyktighet. Jag upplever en ständig problematisering av vad språk egentligen kan förmedla. Är denna bok ett manifest för hur texten både är ett fysiskt objekt men också en kommunikation mellan det författaren skrivit och avsett och den som läser? Denna kommunikation låter sig inte styras av vare sig den ena eller den andra utan utvecklas av den enskildes preferenser och tolkningsförmåga. Tankar är skuggor av känslor och ord är skuggor av tankar. Något sådant, kanske. Hur vet vi att vi förstår varandra, att vår överenskommelse är en överenskommelse över det vi tror oss kommit överens om?

Parallellt fäktar boken frenetiskt mot det mekaniska läsandet – läsandet som prestation, om man så vill. Hur litteraturen marknadsanpassats till att falla en bred läsarkrets i smaken och som av vana och behov av eskapism behöver något lättsmält. En avslutad bok för mig är en prestation och det är något jag försöker bli av med. Det förtar läslusten, jag vill inte att även böcker skall falla inom fältet ”prestation” som annars genomsyrar det mesta. Det är kanske därför jag inte lyckats få grepp om boken.

Jag har fått idén att skriva en roman bestående av början på romaner. Huvudpersonen skulle kunna vara en Läsare som hela tiden blir avbruten. Läsaren köper den nya romanen A av författaren Z. Men det är ett felaktigt exemplar och han kan inte komma längre än till början … Han går tillbaka till bokhandeln för att få volymen utbytt.

Ledtrådar som ovan förekommer, och det går säkert att sluta sig till idén, att det är vad det handlar om. Kanske gör jag den onödigt komplicerad. Men det är något som hela tiden återkommer, fast så nödvändigtvis inte behöver vara fallet. Boken tar sig in i mitt huvud och vrider om. Det är vad som inte skrivs som gnager. Mer än något annat, eftersom allt lämnas halvfärdigt och helöppet.

Efter lite styvt 200 sidor försökte jag för min sambo förklara vad boken handlade om. Under tiden märker jag att jag, vig som en bokrygg, format mig själv till ett osymmetriskt och estetiskt motbjudande upp och nedvänt U med huvudet i golvhöjd. Hur ofta ville jag inte ”slänga ut den ur huset”, den skulle landa helst utanför ”det nationella sammanhanget”, för alltid lämna den ”gemensamma marknaden” och ”den västerländska kulturen”, rentav fortsätta bortom ”solsystemet” och nå platsen dit ”rymd-tid inte kommit ännu, där som icke-varat skulle ta emot den, det icke-vara som aldrig varit varken förr eller senare, så att den förlorar sig i den mest totala garanterade oförnekliga negativitet”? Det är, kort och gott, ”varken mer eller mindre” än vad den förtjänar.

Självklart borde jag ha läst igenom den en andra och tredje gång, men så jäkla intressant är det inte på en avdelning inom slutenpsykiatrin.

Robert Salmela

Publicerad: 2017-09-09 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-09 08:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7072

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?