Det gör ont redan från början. Ett besked om dödlig cancer, om utmätt tid. En sårig relation till dottern, vars far Masood dött för inte så länge sedan. Ett under lång tid uppbyggt raseri men samtidigt tvekan – hur kunde det bli så fel? Hur kunde flykten till tryggheten, till detta vackra land leda till så mycket olycka?

Det är som om något karvar i Nahid och det är det också. Sjukdomen och minnena. Allt som var och det som blev. Det ständiga dåliga samvetet över lillasystern, över att hon flydde och lämnade sin familj, över hur hon behandlat sin dotter. Hon har stängt in sig och om sig, varit så stark det bara går men nu vacklar hon, tvingas hon vackla. Behovet av tröst växer sig större men att vara svag går inte an, i alla fall inte mer än korta stunder.

Vartefter tecknas brottstycken av ett liv, av flera liv, och småningom väser de ihop till en större bild. Ilskan visar sig vara mer än befogad men det är inte så enkelt som att Nahid enbart är ett offer för omständigheterna. Hon har drabbats mycket hårt men i vissa fall handlar det om hennes eget ansvar. Det trasiga och skadade måste inte ta sig uttryck i att såra någon annan. Det är lätt att bli arg på Nahid men också lätt att förstå henne, lätt att dras in i det hon minns.

Hur hon träffar Masood som artonåring när hon fått beskedet att hon kommit in på läkarlinjen, hur de talar om friheten och delar ut flygblad, de är unga och oövervinnerliga när revolutionen kommer och att riskera sitt liv är både skrämmande och som något ur en dröm – och så futtigt att sedan, många år efter att nära vänner stupat i frihetskampen drabbas av cancer, som ett kroppens svek ovanpå världens.

Det är mycket som liknar Golnaz Hashemzadeh Bondes debutroman, den rejält självbiografiska Hon är inte jag. Föräldrarna där skulle kunna vara Nahid och Masood här. Det som förenade i hemlandet blir ett fjärmande i det nya, den som sträcker sig mot det nya landet blir till ett hot och styrke- och maktpositionerna kastas om, med katastrofala följder. Det är delvis samma destruktivitet, stegen som tas, åren som går, återvändon som inte finns.

Det är en kamp på liv och död, där tiden obevekligt tickar och plötsligt är det också olidligt spännande – ska Nahid få leva så länge att hon lyckas nå åtminstone en sorts försoning?

Språket är ömsom hårt och vasst, ömsom böljande poetiskt, fyllt av liknelser och bilder, beroende på Nahids sinnesstämning. Vissa av bilderna återkommer och får symbolisera Iran respektive Sverige – men de får också mötas och det delade bli helt.

Man kan behöva stålsätta sig, eller också låter man bli, låter tårarna rinna över ett av alla öden, låter komplexiteten och det mänskliga ta över. Bakom statistik och siffror finns sådana som Nahid, bortom den politiska retoriken försöker människor överleva och leva.