Recension

: Andras vänner
Andras vänner Liane Moriarty
2017
Albert Bonniers förlag
7/10

Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer

Utgiven 2017
ISBN 9789100170936
Sidor 459
Orginaltitel Truly, Madly, Guilty
Översättare Anna Strandberg
Först utgiven 2016

Om författaren

Liane Moriarty (f. 1966) är en australiensisk författare som fick sitt stora genombrott med Öppnas i händelse av min död (2015). Hennes roman Stora små lögner (2016) har gjorts till en populär HBO-serie. Hon bor i Sydney med sin familj.

Sök efter boken

Andras vänner av Liane Moriarty är en slags korsning mellan ett relationsdrama och en spänningsroman. Den gör ständiga tidshopp mellan dagen för en ödesdiger grillfest, och gästernas liv några månader senare. Exakt på vilket sätt grillfesten var ödesdiger avslöjas inte förrän en bra bit in i boken, och nyfikenheten på vad som är källan till gästernas skam, ångest och trasiga relationer i efterförloppet, blir en drivkraft som gör boken till en nästan deckargåteartad bladvändare. Jag formulerar gång på gång nya teorier om vad för fruktansvärt som kan ha hänt – vad är det för brott som begås, varför rycker polisen ut? Hintar inte författaren att tolvåringen Dakota ska mörda familjens hund? Är det otrohet inblandad? Urartar grillfesten i en orgie? (Och behöver det verkligen vara en sån katastrof, förutsatt allmänt samtycke och att barnen gått och lagt sig först?) Efter alla mina spekulationer blir det faktiska avslöjandet faktiskt något av ett antiklimax.

Men egentligen handlar berättelsen inte om grillfesten eller den dramatiska händelsen som den leder till, utan den handlar om livsöden, och om dysfunktionella relationer. Jag associerar under läsningen lite till Douglas Couplands Alla familjer är psykotiska, men med skillnaden att hans karaktärer är rena karikatyrer. För även om Andras vänner i någon mån bygger på stereotyper som ställs mot varandra, så blir det aldrig så groteskt som i en Couplandroman. De välordnade och lite tråkiga revisorerna Erika och Oliver, den bohemiska cellisten Clementine och hennes charmiga make Sam, och det nyrika, lite smaklösa paret Vid och Tiffany, är alla lite tillspetsade, lite överdrivna. Men faktum är att jag gillar det, för vi får över berättelsens gång blicka djupt i alla karaktärernas känsloliv och bakgrunder, så även om de är ett kvarts varv tillskruvade, känns de ändå trovärdiga. De är allihop en aning av en parodi på sig själva, men människor som är parodier på sig själva träffar jag nästan varje dag.

Den verkliga styrkan i Moriartys berättande ligger i hennes dialoger, och hennes sätt att med ganska små medel gestalta huvudpersonernas invecklade relationer – i synnerhet den hatkärleksrelation som råder mellan Erika och hennes narcissistiska, patologiskt samlande mor. Som när Erika rycker ut på ett av sina regelbundna städningsuppdrag för att förhindra att moderns groteskt överbelamrade hem blir direkt hälsovådligt:

“Jag kan tillstå att jag ibland blev aningens paranoid att de skulle kunna ta dig ifrån mig” sa hennes mamma. Hon blinkade ömkligt mot Erika. “Jag tänkte alltid att Pam kanske skulle få för sig, i sin välgörenhetsivrande vänstervridna skalle, att klaga till myndigheterna att jag inte polerade golvlisterna ordentligt eller vad som helst.”
“Golvlisterna! När har man någonsin kunnat se golvlisterna i det här huset?” sa Erika.
Hennes mamma skrattade glatt som om alltihop var rätt lustigt. Erikas mamma hade ett sådant sött skratt, som en flicka på en danstillställning.”

Jag har svårare att köpa relationen mellan Erika och Clementine – barndomsvännerna som blivit nästan som systrar när Pam, Clementines mamma närmast adopterar Erika för att ge henne respit från den katastrofala hemsituationen bland råttor och vägglöss. De verkar helt enkelt inte ha tillräckligt mycket gemensamt för att hålla fast vid sin relation trots att de inte tycker om varandra. Nog kan relationer drivas av pliktkänsla mer än av kärlek, men jag hade önskat att de små glimtarna av samstämmighet och tillgivenhet dem emellan vore fler.

Andras vänner är i slutänden en trevlig och välskriven bok med samma något överanalyserande förhållningssätt till i grunden vardagliga situationer som vi känner igen från Moriartys flaggskeppsroman Öppnas i händelse av min död. Inga interaktioner är betydelselösa för de lätt neurotiska huvudpersonerna, utom möjligen för den lättsinniga och lite enfaldiga Vid. Han vill bara ha en rejäl fest där mat och alkohol flödar, alla är glada och ingen dör. Det ska väl inte vara för mycket begärt?

Katie Collmar

Publicerad: 2017-09-05 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-05 14:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7068

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?