Recension

: Gå
Thomas Bernhard
2017
Tranan
6/10

En promenad vid vansinnets rand

Utgiven 2017
ISBN 9789188253132
Sidor 104
Orginaltitel Gehen
Översättare Jan Erik Bornlid
Först utgiven 1971

Om författaren

Österrikiske Thomas Bernhard (1931 – 1989) är en av det senare nittonhundratalets mest ansedda tyskspråkiga dramatiker och författare. Bredvid ett antal skandaler är han känd för sin kritik mot det tyskvänliga Österrike under andra världskriget.

Sök efter boken

- Vad är det här för skit?!

Orden är min sambos efter att ha läst en valfri sida ur boken. Ett rimligt yttrande, här förklätt till fråga.

Denna recension är av en bok vars historia återberättas av en okänd som passivt återger vad Karrer menar enligt Oehler. Karrer, som jag finner vara både pessimistisk och misantropisk, hade, anser Oehler, som denne okände alltså berättar om, ett intellekt och en tankeskärpa som förde honom till ett gränsöverskridande, vilket, enligt Oehler, kom sig av att Karrer, med sitt intellekt och sin tankeskärpa, nådde höjden av sitt intellekt och sin tankeförmåga, något som förde honom förbi gränsen, menar Oehler, enligt den okände, enligt mig, in i galenskapen, alltså in i Steinhof där den galne hamnar, enligt Oehler, för att ha överskridit gränsen in i förnuftet, alltså övergått från att ha ett subförnuft till ett förnuft, och det förnuftiga är att inse det är oförnuftigt att vara förnuftig, säger Karrer, enligt Oehler, som blev galen och hamnade på Steinhof, där de galna hamnar, enligt Oehler, enligt den okände, enligt mig med mitt subförnuft.

Ett taffligt, inte särskilt talande och absolut inte i närheten lika underfundigt försök att återanvända stilen i boken på den själv. Nedan istället ett genuint exempel:

Medan jag, innan Karrer blev galen, bara var ute och gick tillsammans med Oehler på onsdagar, är jag numera, efter att Karrer blev galen, ute och går med Oehler även på måndagar. Eftersom Karrer var ute och gick med mig på måndagar, går ni, när Karrer nu inte längre är ute och går med mig, ut och går med mig även på måndagar, säger Oehler, när Karrer blev galen och omgående hamnat på Steinhof. Och utan att tveka sade jag till Oehler, bra, vi går ut och går även på måndagar när Karrer nu blivit galen och är på Steinhof.

Som ni märker graviterar handlingen kring åtminstone gående, galenskap och ett evinnerligt upprepande av trivialiteter. Det är, kommer jag på mig själv att tänka, underhållande, kanske intetsägande, lätt svårföljt och antagligen inte helt nödvändigt. Det krävs ibland otaliga sidor för att klargöra en slutsats. Först ett påstående, sedan ett annat som bekräftar det första påståendet genom att kasta om orden, och argumentationen som sådan makar sig framåt med hjälp av ytterligare några påståenden. Dessa påståenden bildar tillsammans en, vad kan jag kalla det, cirkelliknande men ändå inte fullständigt cirkelliknande tankegång som till slut, kan en hoppas, landar i en slutsats. För att följa med i de oändliga och undflyende meningarna krävs en koncentrationsförmåga av Guds nåde. Det är en rörelse framåt, men den märks knappt.

Handgreppet i sig är inte unikt. Borsch skrev Vergilii död med liknande stil. Vergilii död är en lika utdragen bok, ungefär som för lite smör på en alltför stor brödbit som Bilbo en gång uttryckte sig. Den är inte alls lika repetitiv, men dess ordsvada är likväl svårforcerad. Jag själv gav upp efter några hundra sidor i brist på läskondition. är lite styvt hundra sidor och upplägget och stilen är i sig en upplevelse. Hundra sidor klarar man om man ger sig hän.

Misantropi var det. Nietzsche skrev något i stil med att ”alla stora tankar har man gått sig till”. Tar man det bokstavligen är denna bok antagligen en av dess främsta manifestationer. Herrarna i boken ansåg sig antagligen ha gått sig till mången storartad idé. Även jag kan ibland tycka att födseln är som att få en oönskad gåva där man resten av livet med falska leenden och äkta lögner försöker bibehålla någon sorts anständig uppsyn. Förtvivlans krön lurar alltid där borta, nära eller långt bort beroende på – ja, vad?

Oehler tycks hur som helst inte vilja, naturligtvis i samförstånd med Karrer, något annat än att mänskligheten, genom att man förlägger barnalstrandet med det strängaste av straff, långsamt skall förtvina och lämna efter sig en ”människofri jord” som förmodligen skulle ”vara det vackraste”. Sade Oehler, såklart.

Ingen människa vill ha sitt liv, säger Oehler, alla måste förlika sig med sitt liv, men ha det vill hon inte, har hon en gång sitt liv, säger Oehler, måste hon låtsas att hennes liv är något för henne, men i verkligheten och i själva verket är det inget annat än förfärligt för henne.

Jag kan inte göra annat än häxmixa ihop lite texter ur Ciorans Sammanfattning av sönderfallet och Teratologens Apsefiston. Kanske blir det en gnutta mindre rumsrent, men andemeningen är den samma och en lösning eller åtminstone ett mål erbjuds till och med!

När man avskyr denna skabb som kallas liv … ett hämningslöst övergrepp, en beklagansvärd urartning … en kränkande skändlighet, en underbart förförisk iscensättning av en egenkärlek och ett självhat bortom mänsklig föreställningsförmåga … så blir dårens säkerhet mitt i hans förkrosselse en frestelse och en förebild … ingen utväg så länge intellektet förblir uppmärksamt på hjärtats rörelser, så länge det inte vant sig av med det!

Nog om tillståndens meningslöshet.

Bernhard var inte imponerad av det Österrike han levde och verkade i. Inte Europa heller för den delen. Den österrikiska staten tycks ha varit Satans ställföreträdare på jorden. Den bidrog till ett intellektuellt och vetenskapligt klimat som i sin syrefattighet kvävde intelligentian och rentav renrasiga genier – vad det nu skulle vara. Nå. I boken blir i alla fall ett så kallat geni vid namn Hollensteiner så att säga vid sin läst enbart av kärlek till den österrikiska naturen. Just vyerna, klimatet tycks vara det som håller dessa avancerade förnuft kvar i landet. Även om det frammanar galenskap, alltså Steinhof, enligt Oehler, som för Karrer, som blev galen och hamnade på Steinhof.

Boken snuddar, trots dess oerhörda långrandighet kring exempelvis något så enkelt som att gå in i en butik, vid både abstraktioner och filosofiska spörsmål. Jag uppfattar det som att boken vill undergräva idén om en fri vilja (som jag själv har svårt att föreställa mig då jag inte vet vad en fri vilja skulle innebära) för att slutgiltigt förkasta den. Oehler (eller möjligen Karrer) har en utläggning om att vi, för att förstå en situation och dess orsaker, har en fallenhet för att söka i dess omedelbara närhet. Detta är att göra det alldeles för enkelt för sig, menar kanske Karrer, enligt Oehler, enligt återberättaren, enligt mig. Vad som föranleder en händelse är en oöverskådlig härva av skeenden vilket vi gärna undviker att tänka på. Montaigne gör det enkelt för sig när han svarar på frågan varför människor faller för varandra: ”- För att du var du och för att jag var jag”.

Jag älskar det banala och skarpsinniga i det, men vilka konsekvenser får det i slutändan om man löper linan ut och försöker reda ut orsakssamband? Det blir en sörja av radikal fatalism och ändlös determinism. Om vi söker oss bakåt för att förstå både personerna och miljön tappar vi snart bort oss själva bland alla möjligheter. Om vi antar att det ena leder till det andra och att detta ena och detta andra interagerar med andra ”ena” och ”andra” – anländer vi inte då, om vi förmår och vågar, till Universums tillkomst? Svindlande och helt oanvändbart.

Boken är kanske just det – både svindlande och oanvändbar. Men jag gillar hur som helst den i sin avancerade enkelhet, med dess observationer och sina tankar. Jag rekommenderar den och rekommenderar den inte. Elitism och ett förakt för vad de kanske skulle kalla pöbeln genomsyrar texten och jag skulle inte bli förvånad om det återspeglade Bernhards egen åsikt. Smaklöst, men en tanke som kanske föresvävar de flesta någon gång: ”Alla andra är så korkade! Hur kan de göra si och så? Varför kan de inte tänka ett steg längre?”.

Hur som haver får den ändå nöja sig med en sexa. Inte alls förnuftigt. Och tur är väl det.

Robert Salmela

Publicerad: 2017-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-31 09:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7062

2 kommentarer

Fin recension!

M Oregistrerad 2017-09-01 16:07
 

Tack så mycket!

Robert Salmela Redaktionen 2017-09-01 22:29
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?