Konsthistorien känner ett antal konstnärer som varit missförstådda i sin samtid men sedan haft en postum framgångsrik karriär. Till dem hör Hilma af Klint (1862-1944). Det som skiljer henne från de andra är att de tavlor som hennes berömmelse vilar på undanhölls från offentligheten av konstnären själv.

Anledningen var att samtiden inte skulle vara redo för de abstrakta verk som af Klint målade i början av 1900-talet, före Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra föregångare inom abstrakt konst.

Så var väl inte fallet 1944 vid konstnärens död. Då torde konstpubliken ha varit härdad vad gäller abstraktioner, så anledningen var inte så mycket det abstrakta formspråket i sig. Nej, det fanns helt andra skäl till att af Klint förbjöd verken från att visas tidigare än tjugo år efter hennes död.

Hilma af Klint var djupt engagerad i spiritistiska och teosofiska kretsar och menade att hon hade målat de hundratals abstrakta verken på uppdrag av mästare i andevärlden som dirigerade hennes penseldrag på ett sätt som påminde om automatisk skrift.

Tavlorna är esoteriska och symboltyngda. Den centrala serien tavlor är De tio största, tio tavlor som representerar livets olika stadier utförda i storformat.

Men Hilma af Klint växte också upp i en tid där kvinnan började ta plats i samhället – och konsten – på ett sätt som inte hade skådats tidigare, åtminstone inte i modern tid. Att ta plats och verka som en självständig person var ännu långt ifrån självklart för en kvinna och Hilma af Klint tillhörde föregångarna även i detta avseende.

Om detta spännande människoöde har Anna Laestadius Larsson, känd för en serie historiska romaner, skrivit en biografisk roman. Ramen för berättelsen är att den åldrade Hilma berättar om sitt liv för sin brorson Erik i förhoppningen om att han ska förvalta tavelsamlingen för framtiden.

Men i takt med att fasterns hängivenhet inför det ockulta blir allt tydligare växer tvivlet på att Erik ska engagera sig i bördan att ta sig an de mer än tusen tavlor som det handlar om.

Laestadius Larsson har skrivit en läsvärd om än något konventionell roman om Hilma af Klint. Både stoffet och tiden i sig är fascinerande. Det finns dock en tendens till att samma typ av scener matas om och om igen och det blir något tradigt i längden att läsa om de inre stridigheterna i de olika andlighetsgrupperna. En viss sovring kanske hade varit till fördel.

Skildringen av Hilmas kärleksliv och hennes dragning till det egna könet, är väldigt återhållna. Det ger en bild av hennes religiösa hängivenhet, som står över alla köttsliga behov, även om hon stundtals känner tvivel inför sina livsval. Som litteratur betraktat är det kanske inte alltid en fördel att vi inte riktigt släpps in i huvudpersonens allra innersta värld.

Vrede? Nej. Frosseri? Knappast, hon har levt mer än måttfullt. Avund? Känner inte alla människor det någon gång ibland? Lust? Jo, men är det inte omänskligt att begära kyskhet under ett helt liv? Högmod? Tre förmågor fick hon i uppgift att utveckla inför sitt stora uppdrag. En var självständighet, den andra mod och den tredje ödmjukhet. Hon har böjt sig i ödmjukhet inför uppdraget, samtidigt kan hon inte förneka att som människa känner hon sig utvald. Och vad ska man kalla hennes långa, tröstlösa kamp för byggandet av Templet, är inte det ett utslag av det största högmod?

Men det är intressant att följa det märkliga människoöde som var Hilma af Klint och hennes kamp för att följa sin inre väg. Javisst, lite långrandigt ibland men romanen är väl läsvärd.

På 70-talet tackade Moderna museet nej till att ta emot hela hennes samling som gåva. Det var först 1986 som några av hennes abstrakta verk visades offentligt, på en utställning i Los Angeles. Det blev hennes internationella genombrott och hon ses nu allmänt som en pionjär inom abstrakt konst.