Recension

: Grundgropen
Grundgropen Andrej Platonov
2007
Ersatz
10/10

Själen som grundgrop

Utgiven 2007
ISBN 9789188858443
Sidor 190
Översättare Kajsa Lindsten Öberg

Om författaren

Föddes 1899 i Voronezj och utbildade sig till ingenjör. Han deltog som sådan i elektrifieringen av landsbygden under Stalins första femårsplan. Han debuterade 1927 och från 30-talet försörjde sig Platonov på sitt skrivande. Stalin fick vid något tillfälle syn på en av hans alster i en tidning och efter det utsattes Platonov för förföljese och blev allt mer sällan utgiven. Först på 80-talet kunde mer fullständiga utgåvor av hans verk tryckas och ges ut i Ryssland. Platonov dog i Moskva 1951.

Sök efter boken

Vad är ett hem? Du målar kanske upp en bild av ditt barndomshem eller nuvarande boende. Det rent materiella framträder för det inre ögat: Väggar, tak, inredning, kanske också en trädgård. För en utomstående blott och bart ett boende bland andra, men för dig som minns är hemmet lika mycket något immateriellt; kanske rentav mer själ än kropp. Minnen, känslor, längtan och antagligen hemska erfarenheter lever kvar inom dig, liksom de är inpyrda i tapeterna; fläcken på köksbordet berättar en historia bara för den invigde. Jag kan inte definiera vad hem är, men i förlängningen är det antagligen en individuell upplevelse. Ett hem är inte bara en tillfällig uppehållsplats och inte alla förunnat, nära nog ett privilegium.

Andrej Platonov upplevde Stalins tvångskollektiviseringar som kom att beröva miljontals människor livet. Boken Grundgropen kan tolkas som en fundamental kritik av Sovjetunionen som samhällssystem och dess handling kretsar kring det redan titeln avslöjar: En grundgrop. I denna närmast omåttligt stora grop skall grunden till en lika omåttligt stor byggnad resas som sedan skall inhysa tusentals proletärer. De skall så att säga förenas under ett och samma tak.

Det är en samtidigt dyster som oerhört underhållande läsning. Dyster eftersom boken baseras på en mörk historisk verklighet, underhållande eftersom skildringen beskrivs med ett absurt och galghumoristiskt språk som ibland får mig att utbrista i ett genuint ”-Hah!”.

En musikkår kom fram till baracken och stämde upp speciella och livfulla ljud – de var alltigenom tanklösa men innehöll ändå en jublande föraning som försatte Vosjtjevs kropp i ett skälvande tillstånd av glädje. Den oväntade musikens oroande ljud väckte samvetet till liv – de var en maning att ta vara på livet, att ta sig igenom de fjärran förhoppningarnas land för att nå fram till målet och finna källan till denna upphetsande sång, för att på dödsbädden inte behöva falla i gråt och sörja över meningslösheten.

Allt utspelar sig i presens men karaktärernas – naturligtvis idel män – tankar är hela tiden i en fulländad framtid de intalar sig veta finnas. Var och när kan de inte riktigt svara på och var och en tycks framhärda i livet eftersom människorna runt omkring ”…höll ju ut och levde vidare”. De existerar och sliter för något framom nuet, de måste intala sig detta, deras slit skulle annars vara förgäves. Denna framtid förkroppsligas i en liten flicka, Nastia, som i slutändan emellertid tycks ana tomheten och meningslösheten som stundar och söker närhet och tröst hos den hädangångna moderns in på benet gnagda lik.

Karaktärerna flyter sida för sida mer och mer in i varandra, jag har ibland inte helt lätt att särskilja dem. Alla kännetecknas de av saknaden efter ett hem, en trygghet, om det så är i en annan människas närhet eller en Sanning de kan ty sig till. De upplever en brist, att något fattas dem och det är ett individuellt lidande – men i slutändan just bara det.

Var och en som har en partibok i byxfickan måste oavlåtligen bemöda sig om att ha entusiasm i sin kropp. Jag utmanar er, kamrat Vosjtjev: låt oss tävla om att vara allra lyckligast till sinnes!

Den enskilde kan inte, får inte, existera ens i skuggan av Partiet; smärtan döljer de från varandra och då den inte blir verbaliserad och därigenom en gemensam upplevelse förblir den närmast ett intet.

I linje med den västerländska historieskrivningen går det naturligtvis inte särskilt väl i berättelsen. Flickan får feber, är sjukligt tunn och upphör till sist med den plågsamma aktiviteten att andas. De begraver flickan-ideologin i en grav huggen ur urberget och försluter den med ett granitblock som för att skydda henne från tidens tand. Jag slås av att det är i liknande konstruktioner man förvarar uttjänt kärnavfall, men förnimmer också en känsla att detta är ett de politiska ideologiernas teodicéproblem:

Vosjtjev hade gärna gått med på att återigen bli ovetande och leva utan hopp, med ett gagnlöst förnuft och oklara begär, om bara flickan fått vara oskadd redo för livet – även om hon sedan med tiden skulle komma att plågas.

Jag kan inte undvika att tänka på den plågade flickan i Bröderna Karamazov, där Ivan menar att ”[i]nte ens en hel värld av kunskap är värt priset av ett sådant där litet barns tårar och böner till sin ”goda snälla rara lilla Gud”.

Gud är givetvis död, men konflikterna individ-kollektiv och känsla-rationalitet ställs trots det på sin spets. Man försöker koordinera en hel union som med hugg och spadtag, disciplin och likriktning skall röra sig framåt mot vad som i slutändan kanske bara är utopiska mål. Varje kilo jord som avlägsnas ur marken leder emellertid allt längre och längre bort från både hem och själsvärme. Men grävandet, ja, det fortsätter utan eftertanke, djupare och djupare ned i vad som är deras grav.

Robert Myhreld

Publicerad: 2017-08-16 00:00 / Uppdaterad: 2019-10-20 17:15

Kategori: Recension | Recension: #7040

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?